Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Död?... En flicka kan dö pä mer än ett sätt,»
svarade tiggaren; »men den döden är den värsta, som icke
har sorgflor och plöröser i släptåg.»
»Lefver hon? Svara? Lefver hon?» utbrast
kammar-skrifvaren, resande sig häftigt från stolen.
»Med litet lif liksom dufvan, när hon tar hökens bo
för dufslaget,» upplyste tiggaren.
»Pris och tack ske dig, Evige i höjden 1 Hon är då
ej död!» jublade kammarskrifvaren.
»Ingenting att tacka och prisa för, tycker jag åtminstone.»
»Men hvar?... Hvar är hon?... Ha, du vet hvar
hon är!»
»Jag vet blott ungefär hvar hon nu är, men jag vet
bestämdt hvart hon kommer.»
»Du är vår räddande engelI» utbrast Alm, fallande
tiggaren om halsen; »skynda, för mig till henne!... Nu
på ögonblicket!... Hör du, på ögonblicket!»
»Ack, hvad den Moliére ändock var för ett ljus!»
svarade magistern; »sämre folk gör han till snillen och bättre
folk till åsnor... Han behöfde ingen camera obscura, han,
för att finna hur upp- och nedvändt allt är här i verlden . ..
Herrn har feber och rår naturligtvis icke för om öronen
blifvit något längre än de eljest bruka vara .. . Förlåt min
vanliga uppriktighet!»
»Är hon långt borta?. .. Hon kan ju inte vara långt
borta?»
»Man kan aldrig komma för långt bort, när man är
enleverad.»
»Enleverad! ... Af hvem?... Af hvem?»
»Herre, räck mig er hand, ty nu äro vi slägt både på
fädernet och mödernet,» sade tiggaren med en viss
högtidlighet i ord och åthäfvor; »sonen har beröfvat er allt,
liksom fadern beröfvat mig allt... Gå nu ni och buga er
för sonens fönster, liksom jag bugat mig för faderns! ... Få
se hvem af oss begge slutligen får det vildaste
Medusa-hufvudet... Vivat, herre! Vi skola hämnas i kapp!»
»Bofvens namn!... Hans namn!» ropade Älm, i det
han sprang mot väggen, der sängen stod, och ryckte till
sig en sabel och tvänne pistoler, hvilka hängde öfver den.
»Räyel, Räyel, herre! . . . Det namnet skall kittla mina
örhinnor ända i grafven.»
» Kommerserådet ?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
