Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bordet och började lägga in i en byrålåda de klädespersedlar,
han framtagit ur kappsäcken.
Huru länge han sysslade med detta och annat, kan
vara oss likgiltigt; men slutligen erinrades han, kanske mer
af tolfslagen från stadens kyrktorn än af sin trötthet, att
han borde gå till hvila.
Han lade sig och släckte ljusen.
De moln, som hittills betäckt det nattliga fästet och
öfversköljt jorden med floder af regn, hade försvunnit med
midnattstimmen. Den väna fullmånen, hvilken den förflutna
hälften af natten haft laga förfall för sitt uteblifvande — ty
hvem kunde väl våga sig ut i ett sådant väder —
framträdde nu i all sin härlighet. Ehuru förut mycket missnöjd
med regnets gud, försonade hon sig nu ganska lätt med
honom vid åsynen af de många och nya små speglarne,
som han placerat mellan de stora och vanliga, så att hela
jorden föreföll nattens klara tärna som en enda jättestor
trymå, enkom uppstäld för hennes toalett. Strålande af
glädje öfver detta stora bevis på förekommande artighet,
skyndade hon att blicka in i palatsen och hyddorna, antingen
för att meddela sin fröjd åt sina älsklingar, menniskorna,
eller för att ursäkta sig för det hon kommit så sent.
Men sömnens gud, månens gamle afundsman och fiende,
har redan uppstält mellan älsklingarne och henne
dröm-marnes brokiga skärmar, så att hon nästan öfverallt, hvart
hon blickar, endast möter tillslutna ögonlock, och är något
öga öppet, så ser hon merendels i dess djup samvetsqvalens
eller kroppsplågornas svarta andar. Då försvinner hennes
glädje, då bleknar ännu mer hennes hy, och derför ser hon
vanligtvis, så dyster och melankolisk ut i midnattens ödsliga
stunder.
Den ofvanbeskrifne gästen på Prins Karls hotell var
en af de få, som med stilla och djup hängifvenhet mötte
hennes blickar. Han följde länge med ögonen
månstrålarnes-barnsliga lek på bord, stolar och väggar. Det föreföll
honom, som de så innerligt väl trifdes i det tarfiiga
gästrummet, som de allt mer försystrade sig med de bjerta
minnen af det förflutna, hvilka vaknat i hans själ, ty ju
längre han betraktade månstrålarne, desto skärare tyckte
han att de blefvo.
Han fördjupade sig i den sköna åskådningen och
trotsade länge sömnens gud. Men denne låter sig ej länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
