Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ja, ett stort ärr, som gär tvärs öfver näsbrosket.»
»Aha!... Då känner jag den skurken .. . Men hur har
han kommit hit! . .. Hvem fan har hjelpt honom ur
fästningen? . . . Kan du höra hvad som talas?»
Sara lade örat till hålet.
»Nej, jag hör ingenting,» svarade hon.
»Dumtl»
»Men jag ser tydligt att han talar om något vigtigt
för krögerskan,» sade Sara, »för hon lyssnar med öppen
mun och vidgade näsborrar.»
»De ha något satanstyg för sig.»
»Nu grinar han och skelar så rysligt så.»
»Åhå, du hvita räf!» mumlade Broms, i det han släppte
ned Sara; »hade jag nyss vetat hvad jag nu vet, så skulle
du nu grina och skela så lagom ... Du kokar ihop en
skåll-het soppa för mina läppar, men det är billigt att du blir
den förste, som smakar på den.»
Broms och Sara Bade derefter på tåspetsarne ifrån
gården genom farstun ut på gatan.
»Jag hörde bestämdt, att det var någon som tassade
utanför på luckan, och jag såg en bred skugga röra sig ute
på gården,» yttrade i rummet innanför krogen den
hvithårige, skelögde mannen, hållande ögat intill det stället af
fönsterrutan, bakom hvilket hålet på fönsterluckan var.
»Du tror då, kära Tunqvist, att han stått och kikat
hitin?» frågade krögerskan.
»Ja, han har känt igen mig.»
»Då anar han oråd och kommer ej tillbaka till Svarta
Dufvan.»
»Det aktar han sig nog för ... Jag hade velat se honom
i det ögonblick han kände igen mig. . . men om han nu
dertill visste,» tillade Hvita räfven med ett styggt leende,
»om han visste, att det är honom jag har att tacka för min
frihet, och att det således är han sjelf som skurit sina egna
spön, så ...»
»Han sjelf, säger du?»
»Genom honom kom jag på sjukhuset,» mumlade
Tunqvist med sammanbitna tänder; »jag stälde mig som död
och blef förd till bårhuset... Under den villervalla, som
uppkom på lästningen genom Bromsens tillställning, lyckades
det äfven för mig att rymma... Ha, ha, min gubbe! Vi
träffas hos bundtmakaren, sa’ räfven till vargen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
