Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde gömma minnet af den enda blomma han skördat,
och det fick han för det han var så hjertans beskedlig.»
Harmonimusiken, hvilken, under det tiggaren berättade
sagan, aflägsnat sig och småningom förklingat, hördes å
nyo, allt mer närmande sig; men i stället för den klagande
serenad, som förut exeqverades, ljöd nu den lifligastc
jubelmarsch. Snart syntes äfven den ståtliga slupen.
»Ah, der kommer härligheten tillbaka!» ropade
tiggaren; »opp i vädret igen med den lilla hvita duken!
Vifta, fläkta så att den vackra skogsdufvan, störd i sin
kärlekslek, jagar med sorgligt kuttrande från Loföns lunder!...
Skynda, spring, hemta ned ett af de fina brudlakanen,
omfatta det med begge händerna och flagga med
aderton-årig kraft, så att man kan se och höra det öfver hela
fjärden!... Vet ni hvad det betyder?... Jo, högsta fröjd
och högsta kärlek betyder det... Men när ni viftat så att
armarna tröttnat, så räck mig beskedligt det fina lakanet,
och jag skall sedan upphänga det innanför en hederlig mans
kammarfönster, ty då betyder det sorgen och döden! . ..
Allt det der är ju som det skall vara, sedan tacksamheten
blef bannlyst från jorden.»
Efter dessa ord försvann tiggaren.
Amanda stod orörlig qvar på stranden. Ett sken af
obeskriflig klarhet hvilade öfver hennes sköna anlete. Det
tycktes som hon lyssnade till något.
Till hvad?
Månne till årslagen och harmonimusiken från den
granna slupen, som i detsamma långsamt gled förbi henne?
Nej, hon lyssnade till pulsslagen af ett hjerta, hvilka
hon trodde sig höra genom den rymd af skogar, vågor
och vind, som skilde henne från del bröst, hvari detta
hjerta slog.
»Amanda!» hördes en vänlig röst nära henne.
Hon vände sig åt sidan och mötte presidentens fryntliga
blickar.
»En dag förr eller senare gör ju detsamma,» yttrade
denne; »skall jag ge löjtnant Räyel ett tecken att han
lägger till vid bryggan?»
»Nej, nej!» ropade Amanda häftigt, hvarefter hon tog
sin far under armen och förde honom ifrån stranden in i
skogsbrynet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
