Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid mitt bröst och berusats af mina kyssar!... Ha ha! . ..
Högaktningen skall springa gatlopp mellan löjet och hånet,
till dess den slutligen utmärglats till en jemrens och afskyns
bild!... Ingen pardon, ingen nåd ... lika mot lika! ... Det
är strid på lif och död!»
Fasan, som, under det Räyel talade dessa förfärliga ord,
stått tecknad på Amandas ansigte, upplöste sig, vid slutet
af dem, i ett öfverjordiskt leende på hennes läppar.
»Jag skall hviska i hans öron så många kärlekens ord,
att han icke skall höra, hur hatets ormtunga hväser omkring
oss,» sade hon med handen på hjertat och blicken mot
höjden; »jag skall omgärda honom med så mycken ömhet,
att han icke skall se hur ondskan hånler omkring oss...
och,» tillade hon med fulla klangen af sin silfverstämma,
»verlden, som lyssnat till smädarens ord, skall, när den skådat
i vår boning, kasta smädelsen med förakt tillbaka på
smädarens eget hufvud!»
Räyel teg, men hans läppar skälfde och hans ögon
rullade.
»En båt på fjärden!» ropade Amanda, med glad
öfver-raskning skådande ut genom balkongens fönster; »den styr
mot land ... det är han, det är Alm!... Och ni,» vände
hon sig till löjtnanten, »ni... fly, fly, medan tider är, ty
han, som kommer, är af himlen utsedd till mitt försvar, och
hans arm är stark som den hämnande gudens! ...»
»Jag mördar honom, ja, jag mördar honom!» gnisslade
löjtnanten, gående af och an i salen och det med sådan
våldsamhet, att den dyrbara turkiska mattan uppristades af
sporrarne och släpsabeln slängde kring mot panelningar och
stolar.
Solen hade redan försvunnit, och skymningen, som
småningom börjat lägra sig öfver fjärdens och åkrarnes
böljor, skickade den ena skuggan efter den andra in i
paviljongens glada sommarvåning.
»Ah, nu är han nära bryggan!» fortfor Amanda i ett
slags glädjeyrsel; »kom, skynda, skynda, du ädle, du härlige
man!. .. Ack, du behöfde icke jemföras med dame för att
vara stor, himmelshög! Min Gud, min Gud! Hur mycket
var jag icke nära att förlora!»
»Ha!» utbrast Räyel med ett skallande hånskratt,
hvar-under han skyndade från den ena dörren till den andra,
skjutande riglarne för dem alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
