Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för honom ett nytt, oväntadt lif af lycka och sällhet? Hade
väl ett hjerta, så mildt och försonligt som hennes, helt och
hållet lyckats förqväfva sin första, mäktiga böjelse, äfven
om denna böjelse på det ovärdigaste sätt blifvit besvarad?
Skulle den icke tvärtom vakna till nytt lif vid första
möjlighet till, om också blott ett yttre försonande af det
fel, hvaraf hennes hjerta ännu blödde? Vore det väl möjligt
att ett öga, så ungt och skönt som hennes, beständigt kunde
blunda för ungdomens och skönhetens företräden? — På
grunden af alla dessa frågor uppreste sig slutligen den fasta
öfvertygelsen, att Amanda bragt tacksamheten ett offer. Men
borde väl han mottaga detta offer, han som i skötet af
medelålderns dagar redan långt före detta vant sig att lida
och försaka? En inre, mäktig stämma sade honom, att han
icke borde det. Visserligen hade han ej mycket förtroende
för löjtnant Räyels förmåga att kunna bereda Amandas
lycka; men han hyste ett desto större till hennes att kunna
förbättra honom. En qvinna, sådan som Amanda, borde,
enligt Alms omdöme, kunna fästa serafens vingar äfven på
en demons skuldra. Af detta skäl och emedan han
dessutom trodde sig veta, att Amandas far, som gynnade partiet
med Räyel, högst ogerna skulle bifalla en förening mellan
henne och en ringa, obemärkt tjensteman, beslöt han att
återgifva Amanda hennes löfte samt följaktligen förblifva
hennes anspråkslösa vän, när han måste afsäga sig den lyckan
att blifva hennes make.
Med detta fasta beslut närmade han sig paviljongen,
då han blef varse en hop drängar, hvilka stodo innanför
trädgårdsgrinden under lifligt sorl och ifriga åtbörder.
En liten man med vaxdukshatt skilde sig ur hopen
och sprang emot Alm.
»Sådana backharar, bönhasar, buskriddare!» skrek den
lille mannen; »ett helt dussin långa drular, och ändå ha de
inte mod att springa upp i det der huset, der man nu som
bäst stjäl, röfvar, mördar 1»
Alm betraktade öfverraskad den lille mannen, hvilken
han tyckte sig ha sett förut.
»Skynda, herre 1» fortfor denne; »deruppe är den största
erkebof, som någonsin kört knif mellan refbenl»
»Nej, jag misstar mig icke!» ropade Alm och grep ett
säkert tag i den lille mannen; »kom lut, godt folk, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
