Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en och annan kammarherre, som, van att stå på tå, nära
nog kommit på hufvudet. Så går en monitor genom
träfartygen; men icke är det fasoner för en hofpoet.
Det patos Bjursten äfven i sitt hvardagslif inlade gjorde,
att han bland sina umgängesvänner icke rönte allt det
deltagande han så väl behöft under sina sista dagar. När han,
med händerna för ansigtet, utropade: »Mitt lif är en
rosengård af hösten härjad!» hvem kunde väl föreställa sig fullt
allvar deri? Hvem kunde tro, att hoppet om nya vårar och
nya framgångar någonsin kunde dö i detta hjerta?
Upprepade gånger utbrast han: »Jag är en fantasiens
martyr!» Men hvad är då fantasi? Denna ånga ur sjudande
blod, som bildar så underbara skepnader inom hvalfvet af
en menniskas hjerna, hvad är hon? Ena stunden Gud, andra
stunden frestaren i öknen; än höjden i all dess stjernglans,
än djupet med alla dess vidunder. Hvilket förfärligt
vex-lande sceneri! Det kan hända, att man en dag, efter många
gäckade förhoppningar, med ängslan frågar sig sjelf,
huruvida man icke i detta sceneri blandat in för mycket af sitt
eget jag, utan att finna sig vara allt hvad man drömt sig
bli. Finner man dertill att man icke beredt sig en säkrare
grund och känner sig sakna kraft att söka en sådan, då blir
man lätt ett fantasiens rof. Men en martyr blir man icke.
Martyrkronan vinnes endast genom strider, men icke för en
sjelf, som är det lilla, utan för ett annat, som är stort och
som ger några strålar af sin gloria åt honom eller henne
som lidit.
Det var med tanken på dylika fantasiens ofler som Pope
varnande yttrade: »Drick djupt eller smaka intet!»
Men äfven utan den sorgliga sluthändelsen skulle
Herman Bj urstens förtidiga död väckt nedslagenhet hos idkarne
och vännerna af den literatur för hvilken han så mycket
arbetat. Man hade vant sig vid att här och hvar, äfven
under olika pseudonymer, återfinna hans flitiga penna, till
njutning och uppbyggelse för mången. Brist på objektivitet
kunde man mot honom anmärka, en brist mest skönjbar i
hans romaner, hvilka alla äro så uteslutande barn af hans
subjektivitet, att de svårligen låta förena sig med de begrepp
erfarenheten af lifvet antagit för giltiga. Hans verser —
och lyriker var han väl ändå först och främst •— voro, om
än icke slösande på någon ovanligare originalitet i tanke
eller bild, dock alltid vackra och till känslan talande, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
