Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att äta, borde alla menniskor vara kära . . . När Madelone
lefde, den stackars Madelone, som, om jag haft låd, nu
skulle sofva i Pére-Lachaise under en grafvård, lika vacker
som Casimir Périer’s, var det dagar då jag lefde af en
sou . . . Madelone visste ej hvad bedrägeri och kabriolet
ville säga,» tillade han leende på sitt sätt, »och hon var,
den stackars Madelone, en olycka för alla som nalkades
henne ... en underofficer vid linien vågade en gång
lorg-nettera henne, och jag slog in lorgnetten i hans högra öga,
så att han måste lära sig sigta med det venstra, antingen
han sköt på män eller qvinnor... En skrifvare vid Palais
de la Justice vågade en gång trycka hennes hand, och jag
krossade hans fingrar, så att han hvarken kunde skrifva
eller ge handtryckningar mera . . . Den stackars Madelone
var, som sagdt är, en olycka för alla.. . men hvad gjorde
det? Hon var en lycka för mig, och det var minsann inte
den minsta lyckan, att jag blott behöfde se och höra henne
för att glömma mat och dryck.»
»Ni höll mycket af Madelone, käre Simon?» frågade
Armand tankspridd.
»Om jag höll af henne ... det kunna ju både
underofficeren med lorgnetten och skrifvaren med fingrarne
intyga . . . två vittnen äro mycket, men tre ännu mer.»
»Tre?»
»Ja, trel» svarade Hvita Björnen med en stämma,
hvilken nästan förlorade sig i det gnissel, som tvänne hårdt
sammanbitna tandrader förorsaka.
»Två äro kända, och den tredje blir det snart,» återtog
Simon hånleende. »Men hvart tänker du gå, Armand lille?»
»Till Bicétre,» svarade Armand tankspridd.
»Vill du äta upp dagportionen för din far?»
»Jag har sålt hans kedjor och vill derför lemna honom
hans pengar.»
»Hur mycket har du att ge honom?»
»Mellan sex och sju francs.»
»Och det för bara en enda dag?»
»Ja.»
»Hin i den gubben! . . . Han förtjenar mera på en dag
än krämarne i Palais Royal på en hel vecka, och jag gråter
lika litet öfver det ena som öfver det andra.»
»Farväl, käre Simon!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
