Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foten af dessa lindar och kastanjer har han kanske hvilat
sig efter sina mödor, hvilkas frukter kommit efterveriden
till godo.
Jardin des Plantes är dock icke på långt när så besökt
af fransmännen sjelfva som man hade skäl förmoda. Ofta
framställer trädgården, oaktadt all sin prakt, bilden af en
stor ödslighet, liksom den sörjde frånvaron af den, för
hvars skull den egentligen smyckat sig så grann, nämligen
menniskan; den tyckes understundom känna ett behof af
att lyssna till mildare röster än vilddjurens och att mötas
af blidare blickar än lejonets och tigerns. Men när var
icke menniskan otacksam, hon må tala franska eller svenska?
Liksom den fashionable svensken hellre utsätter sig för solens
strålar på Carl XIIIis torg än svalkar sig i skuggan af
Humlegårdens lindar, så föredrager äfven den fashionable
fransmannen boulevardernas qväfvande hetta framför skuggan
af Buffons lindar. Han vill hellre ses än se, och ser han
någon gång, så ser han förr på köpmanspassagernas moderna
spegelglas än på jordens gammalmodiga blomstermatta.
Men det fattigare folket, det försmår icke Guds gåfvor.
Det glömmer hvarken Humlegårdens lindar eller lindarna
i Jardin des Plantes, fast det knappast vet att Bellman
sjungit under de förra eller att Buffon planterat de senare.
Det leker och dansar under träden, tacksamt mot en natur,
som likväl gifvit detta folk så litet; men träden, i sin
ordning tacksamma, strö i stället sina kronors bästa blommor
öfver de dansandes hufvud och fläkta helsans doftande
fläktar öfver mödans och idoghetens barn.
Denna ömsesidiga ömhetsbevisning är dock endast
möjlig på folkets frihetsstunder från arbetet eller bekymret.
Den dag, då Armand Cambon och Hvita Björnen trädde
inom jernstaketet kring Jardin des Plantes, var det, med
undantag af dem sjelfve och djurvaktarne, ingen menniska
i trädgården, hvilket väckte Cambons uppmärksamhet, ty
vanligtvis plägade ingen dag gå förbi utan att åtminstone
någon främling eller resande från provinserna besökte
trädgården för att bese de vilda djuren.
»Det är särdeles tunnsådt i dag,» anmärkte Cambon
leende, »och ändå bjudes man på en lefvande glada.»
»Ja, det är märkvärdigt,» svarade Hvita Björnen helt
vårdslöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
