Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte kapitlet.
Bicétre.
Det är nu tid på att skynda efter Armand Cambon,
hvilken, i stället för att, såsom vi trodde, beskåda vår
tableau vivant, fortsatte vägen till Bicötre. Han tänkte —
den rättvisan måste vi göra honom —• icke det ringaste på
sina tvänne goda och berömliga gerningar; ban tänkte
hvarken på de svarta ögonen i Jardin des Plantes eller —
oförlåtligt nog — på de mörkblå å Place de la Bastille.
Han höll sig anspråkslöst till det lägre djurriket, tänkte
uteslutande på en björn och en glada, och den ene var
hvit och den andra lefvande, utan att han kunde begripa
hvad den ene hade att skaffa med den andra.
Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer
än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens
knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med
kastanjer och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss
med händer och fötter på samma gång — en konst, som
man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc
i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera
eldgevär samt i nödfall bruka kolfven, ty Hvita Björnen,
som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i många
andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam
för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far
satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det
honom ondt att i honom finna en mördare, och den
grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara grymmare
än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?
Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande
gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon
inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i
hermelinsmantiljen och den lefvande gladan skulle
följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu
oförklarligare för Armand, som knappast sett något så vackert
fruntimmer som ifrågavarande dam, men deremot ganska
många glador, hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika
hvarandra som den ena kardborren den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
