Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men att påstå det hon icke förstår sig på tvätt är nästan
ännu värre. Hon fattade också den lilla ringklockan och
började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta någon
domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon
af domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla
sysselsatta med anordningen för resan, så att ingen hörde klockans
ljud. Madelone, genomskådande afsigten, blef utom sig af
harm och förklarade, att den förnäma damen icke hade mera
vett än hunden, som låg vid hennes fötter. Förnäma damer
sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan
anseende dem hafva mer vett än folk i allmänhet; men som
de med folk i allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det
naturligt, att den högväxta damen i reskläderna skulle bli
lika utom sig af harm som den förolämpade tvätterskan.»
»Och följden?... Ah, jag anar den.»
»Den förnäma damen fortfor att ringa utan att någon
syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt
skrattade åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att
en stor rashund låg vid den förnäma damens fötter, men
glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på
herskarinnans panna upprest sig, slungande hotiulla blickar
och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur
kunde väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna
frukta för en hunds blickar och tänder! . . . Den förnäma
damen förlorar emellertid allt sitt tålamod, hela sin
besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.»
»Store Gud!»
»Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars
Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med
ansigtet blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin
grymhet, ger den förnäma damen för sent kontraorder åt
sin hund.»
»Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande
gladan!» sade Armand. »Arma Madelone! Arme Simon!»
»Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas,»
återtog Cambon den äldre; »men hur skulle han hämnas? Den
förnäma damen hade rest, efter att ha skickat Madelone
en sedel på några hundra francs till salfva på hennes
bles-syrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte
endast på en salfva af blod. Han skulle ha följt den
förnäma damen till verldens ända, men hur kunde han väl
lemna sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
