Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, olycka,
hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den
fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och
hånande vindar.
Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty
det är besvärligt att stå så der länge och titta upp till en
höjd af 107 alnar, helst när man, såsom Cambon, är klädd
i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar. Det är
gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man dr bjuden
till ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går
an att ha blus på sig, så är det klart att, ifall man så
hafva kan, man tager på sig en fin vacker svart frack med
tillhörande väst och pantalonger. Allt detta hade också
vår hjelte, och det var väl värre än det: han hade ett
par hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han
väl taga dem på sig, när klockan ej var mer än sju,
liksom man ej kunde beundra Vendömekolonnen utan hvita
handskar. Och om man också känner sig rörd af hvad
man för tillfället ser eller tänker på, är det derför icke
nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita,
slätstrukna näsduk man har i andra frackfickan. Man petar
helt enkelt bort tåren med fingret, ty allting är »comme
il faut» i mörkret.
Men Armand Cambon hade utom dess något i hvardera
byxfickan, som icke är »comme il faut», hvarken vid
dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen i den ena en
hop-fäld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor,
hvardera laddad med sin lilla nätta kula.
Det der var visst icke nipper att ha på sig, när man
går till fruntimmer; men Armand Cambon var en forsigtig
general. Den anonyma biljetten, den väntande vagnen, den
maskerade kammarjungfrun och den der bindeln för ögonen,
allt detta var visserligen intressant; men det var icke rent
spel, eller åtminstone röjde det en fruktan å ena sidan, som
följaktligen kunde förutsätta fara å den andra. Tar man
sina försigtighetsmått på ena hållet, så är det klart att man
måste göra detsamma på det andra. Med ett ord, Armand
fann det alls icke underligt, att han försett sig med dessa
små vapen, som äro så lätta att dölja i fredstid, men af
hvilka man kan hafva så mycken nytta, när det gäller att
försvara sig, helst mot flere fiender på en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
