Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Monsieur!» yttrade hon högt, »ni kommer från den
mörka aftonen och ni har nyss varit insvept i bindelns
natt... ni inträder hastigt i ett rikt upplyst rum och låter
bindeln falla. . . hvad är då naturligare än att era ögon
förbländas och era sinnen förvirras?. .. Men tag plats i
fåtöljen bredvid divanen här, så framt ni är för blyg att sätta
er på pallen bredvid mina fotter ... Ni blir på detta sätt
fri från ljuskronans skimmer, som plågar er, och får i
stället framför er mitt ansigte eller, rättare sagdt, min mask,
som icke bör kunna vara farlig. Tag plats här, stackars
gossel»
Armand Canrbon rörde sig ej ur stället.
»Nej, madame,» sade han, »det är ej det tvära
ombytet från aftonens mörker och bindelns natt till era rika
kronors ljus som slagit mig med förvirring och förvåning . ..
det är ni sjelf, madame, det är er oförlikneliga skönhet,
som bragt mig från mig sjelf, och likväl. . . likväl ...»
»Men hvarför sätter ni er ej, min vän?» frågade den
sköna; »hvarför afbryter ni den der nätta komplimangen
till mig med det der tråkiga: likväl, likväl?»
»Jag tänkte på att jag i afton upplefvat det
underligaste äfventyr i hela mitt lif,» sade Armand.
»Ni har icke lefvat länge än, unge man! . . . Men hvad
är det då ni finner så underligt?»
»Det är ju en maskerad från början till slut,» svarade
sonen af norden, ändtligen bemannande sig.
»Aha, ni tycker icke om svarta masker, min herre! . . .
Men huru kan ni tala om slutet? Ar ni mäktig än att
bedöma slutet?» tillade hon med det mest förföriska leende,
som någonsin beherrskat en qvinnas mun.
»Den som förde mig hit, var maskerad . . . den som jag
kommer till, är maskerad,» fortfor Cambon i sin envishet.
»Vid Gudl» utbrast damen, resande sig häftigt upp
från sin halfliggande ställning; »jag tror nästan att ni
allvarsamt fordrar en förklaring af migl . . . Men,» tillade hon
något saktmodigare, »ni är ett barn, alldeles obekant med
verlden ... jag måste väl lära er, jag . . . Men låt mig icke
för fjerde gängen be er sitta!»
Hon gjorde dervid en rörelse med handen mot stolen.
Denna rörelse var oemotståndlig. Cambon satte sig.
»O himmel, hvad är det jag ser!» utbrast masken,
stirrande på en af Cambons fickor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
