Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tacksam mot sin välgörare, hon skulle bjuda dig till sig
för att belöna dig för ditt välförhållande . . . hur många
grabbnäfvar louis-d’orer gaf hon dig, mitt’ barn lilla?. . .
Men, din skälm, du fick säkert mer än guld . .. jaja, se
inte så förargad ut, ty ingenting var billigare än det. . .
De granna ögonen voro på sätt och vis din tillhörighet,
emedan det var du som räddat dem . . . Den lefvande gladan
hackar visst inte ut ögonen på alla: hon kan nog smeka
med näbben och skyla med vingarna, hon med . . . Med ett
ord, du har allt skäl att vara glad, Armand lille!»
»Ni är en besynnerlig menniska, Simon,» förklarade
Armand med stränghet i sin blick; »ni är i de flesta
hänseenden lika godhjertad som tapper, och likväl ryser ni ej
för att stämpla mot en svag qvinna ... Ni anser den för
en stor brottsling, som retar en hund på en svag menniska,
under det ni sjelf icke tvekar att utsätta en annan lika
svag varelse för ett lejons tänder . . . Med ett större brott
vill ni straffa ett mindre . .. Vid Gud, jag känner ej mer
igen er, käre Simon!»
Hvita Björnen nedslog tigande sina ögon. Kanske
kände han sig träffad af sin f. d. lärjunges ord.
»Tror ni då icke att det finnes ett annat och vida
vackrare medel att försona den stackars Madelones skugga?»
frågade Cambon.
Hvita Björnen fortfor att stirra på marken.
»Om jag nu skulle kunna erbjuda er ett sådant medel?»
fullföljde Armand.
»Och det vore?» frågade Simon med svag stämma och
något sneglande åt ena sidan.
»Om jag hade ett vackert ide åt Hvita Björnen och
en ännu vackrare grafvård åt Madelone?»
Hvita Björnen spärrade upp ögonen.
»Åt Madelone?» upprepade han nästan hviskande.
Simons röst blef alltid så mild och behaglig, när han
talade om Madelone, och äfven detta var en frukt af den
saliga dödas lärdomar och förmaningar i lifstiden.
»Ja,» svarade Armand; »när jag i går talade med
markisinnan om saken, var hon genast beredd att gifva
tiotusen francs åt er, käre Simon, samt dessutom femtusen
till grafvård åt er Madelone.»
»Hvarför tiotusen åt mig?» frågade Hvita Björnen;
»hvarför icke så gerna tiotusen åt grafvården, hvarför icke
helst alltsammans åt Madelone?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
