Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barelse i operasalongen till dess den uppmärksamhet, som
möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig
med-täflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något
mattad, hvarefter bennes seger naturligtvis borde blifva
desto säkrare och fullkomligare? Detta senare var knappast
troligt, ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon,
åtminstone för denna säsong, hade priset. Ville hon kanske
fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt
för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i
S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig
så stor? En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på
scenen bakom sin strålande ramp. Men ställ henne på stora
verldens teater vid skenet af de förnämes eller rikes
kristallkronor, ställ henne der vid sidan af dem som till och med äro
mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon?
Möjligtvis en märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad
för den smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen
visat henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna,
hvars flyktigaste blick är en belöning för andra.
Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från
markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet han
tänkte på, att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse
aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar,
öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt,
och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke
— — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina
farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som
dyrkar hennes skönhet: hon försmår icke heller parterren,
som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till
henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge
vid en viss plats på denna parterr? Hvarför öfvergjutes
hennes ansigte dervid af en så högröd färg? Hvarför darrar
hennes fina hand kring elfenbenet?
Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och
försagd, ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt
fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa.
»Stackars qvinna!» sade Armand för sig sjelf; »hon
rodnar. . . Om det just icke är af blyghet, är det
åtminstone af blygsel. . . Det var orätt af mig att betrakta henne
så ihärdigt. . . hon har ändå varit god mot den stackars
Simon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
