Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer
och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika
ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller
»la claque», men det är hennes eget fel om klackörerna,
sjelfva hänförda, glömde att genast applådera.
Armand Cambon hade med förargelse sett, huru grefvens
domestiker kastade Urbain utför trapporna, och med förakt
följt denne, som lät sig utkastas. »En fiolspelare är och
blir ändå alltid en fiolspelare,» hade han mumlat för sig
sjelf; »han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskei
i sin arm . . . Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om
jag varit i Urbains ställe.»
Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny
Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen.
Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri,
kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för
Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare,
som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse, att
både Adelaide och hennes begge kavaljerer i detsamma
helsade på någon, som måste hafva sin plats midt emot.
Flan följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej
helsade liksom de, blef han kanske mer öfverraskad än
någon af dem.
Flan upptäckte nämligen, att fyra platser på venstra
sidan af första radens galleri, som förut varit lediga, nu
blifvit intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer.
Af dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna
enda, lysande som en prinsessa, men säkert skönare än någon
sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första
radens högra galleri, der den vackra Adelaide satt, vände
sig nu åt venster, slukande den allt förbländande
markisinnan.
Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens
slut? Var det emedan det, liksom hos oss i Sverige, är
»comme il faut» att först komma när skådespelet är
half-gånget, för att derigenom visa antingen att man är mycket
upptagen, eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet,
som man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter
det skönas produktioner, men hvilken plebeiska åtrå så föga
bör anstå folk af god ton? — Eller ville markisinnan, med
behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin uppen-
Sonen af Söder och Nord. I. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
