Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ridande på en eldgaffel. Trotjenaren, förskräckt vid åsynen
af den lille korpsvarte ryttaren, förklarar hur opassande
det är för en mästare på fiol att spela så att det retar hin
på hederligt folk. Urbain känner sin egenkärlek sårad, ty
egenkärleken är den enda skruf som icke lossnar i en artists
hjerna. Förargad kastar han derför stråken öfver till det
rätta stället, och nu blir det annat ljud i fiolen, riktiga
guda-toner, såsom åtminstone monsieur Saint-Léon föreställer sig.
Dermed vare nu hur som helst; följden blir i alla fall
gudomlig.
Demonen rider sin väg, och i dess ställe visar sig en
engel med Hélénes ansigte och, hvad som än bättre är,
med Fanny Cerritos armar och ben. Men icke heller nu
är det Fanny Cerrito som dansar. Det är gracen sådan
hon uppstod ur konstnärens tanke, lefvande, luftig och
varm, innan hon, framstäld i marmorn, blef en visserligen
harmoniskt formad, men likväl kall, hård och orörlig bild,
den man alltid skänker en beundrande blick, men aldrig
sluter till ett glödande hjerta.
Se henne, när hon rör sig kring den arme fånen,
skimrande som fjärilen, då han tröstande sväfvar kring en af
stormen nedböjd ros; förmildrande som silfverskyn, när den
ilar förbi en blek, i höstqvällen stirrande månel Nämn oss
den demon, som vågar dröja i hennes närhet! Säg oss den
dödlige, som ej i tanken kysser hennes fotl Det är icke
dansösen som anstränger sig för en blomma, för en diamant:
hon är blomman sjelf, diamanten sjelf, som, belönande,
pryder och riktar snillet för dess trogna uppfattning af konstens
eviga gudom, liksom inom samma bröst samvetet belönar
dygden för dess trohet mot Gud.
Än böjer hon sig ned, en sjunkande aftonrodnad lik,
framför den olycklige fånen, liksom ville hon locka ned det
menskliga medvetandet, i fall det möjligtvis skulle hafva
förirrat sig bland stjernorna; än höjer hon sig på tåspetsen,
en ny Aurora, och öfverfar hans hufvud med sina armar,
dem hon böjer till form af guirlander och kransar, liksom
trodde hon sig på detta sätt kunna locka upp samma
medvetande, i fall det skulle dväljas i djupet af den mörka
jorden. Illusionen är fullkomlig. Det är engeln, af
himmelen sänd, som tröstar, hugsvalar och upprätthåller
men-niskan i pröfningens bittraste stunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
