Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gifves det något så skönt som detta?» hviskade
Armand, under det hans blick sökte högra galleriet, liksom
väntade han svaret derifrån.
Adelaides hela uppmärksamhet hade vuxit samman med
gruppen på scenen, och en tår perlade fram ur hennes öga.
»Ja,» svarade Armand, »den som så uppfattar
betydelsen af hvad vi nu se, stoftets lidande och himmelens
miskund dermed, den är lika skön, ty den deltar i det
förra och tror på den senare.»
Armands ögon flyttade sig till venstra galleriet.
Markisinnan skämtade och skrattade med en af sina kavaljerer.
När voro ej silkessammeten och kasimiren en amulett mot
»sentimentaliteten»! Armand vände med ovilja sin blick
derifrån. Det »sentimentala» har blifvit ett förlöjligande
ordspråk. Men detta ordspråk har flutit ur ett förderfvadt
bröst och bygger sin äreport på ihåliga läppar.
Sjelfva scenen undergår emellertid någon förändring.
Engeln (Fanny Cerrito) har försvunnit, ty hon har
fullbordat sitt verk. Urbain har återfunnit sitt medvetande,
sitt förstånd, och det första beviset derpå är att han sätter
fiolen till hakan, höjer stråken och spelar Mayseders
variationer. Monsieur Saint-Léon spelar dem kanske icke fullt
så bra som vännerna Randel, d’Aubert och Elvers, men han
går dessa dock ganska nära, och det är ganska vackert det.
Hufvudsaken är emellertid att han spelar dem förståndigt.
Mången finner hans spel till och med gudomligt, men detta
torde härleda sig antingen från tron på fiolens himmelska
ursprung eller det välde, från konstnärens goda genius,
ehuru för ögat försvunnen, ännu utöfvar på åhörarnes öfriga
sinnen.
Slutvariationen är knappast under mycket bifall slutad
förrän pater Anselmo och Héléne, denna numera utan
vingar, skynda in och lifligt instämma i bifallet, såsom man
väl kan föreställa sig.
Strax derefter inrusar grefve de Vardeck med andan
i halsen och dammet på stöflarna. Fortfarande äro hans
ögon ut- och invända, och han dänger sig med
knytnäf-varna oupphörligen i pannan. Det betyder: »I detta ruckel
bor min dotter och, ve mig, äfven den fördömde birfilaren!
. . . Jag kommer säkert för sentl»
Munken, den helige allvetande, skyndar fram och lyckas
medelst en mängd lättfattliga rörelser i ben och armar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
