Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt på gångstigen mellan trädgårdsporten och
ingången till spokhuset reste sig en grofhuggen piedestal af
sten, ganska hög och bred, på hvilken fordom kanske stått
någon bild.
Armand, som icke mycket sysselsatte sig med
fornlem-ningar, hade icke särdeles bråkat sitt hufvud med att
utgrunda den ursprungliga meningen med detta stenparti,
som för öfrigt hvarken hade någon inskrift eller skönhet i
formen att bjuda på.
Emellertid föreföll det Armand som vore just denna
piedestal det egentliga föremålet för grannens ögon och
tecken.
Armand fann sig följaktligen befogad att äfven skänka
piedestalen sin uppmärksamhet. Oaktadt mörkret gick detta
någorlunda för sig, emedan det just var på dennas ena sida
som strålen af grannens lykta föll.
Hvad som då, till att börja med, något öfverraskade
vår hjelte var, att han vid foten af piedestalen trodde sig
upptäcka en allt för utstående och spetsig sockel, hvilken
han förut aldrig förmärkt. Men hans öfverraskning blef
ännu större, när han såg denna sockel röra sig, draga sig
inåt och försvinna.
Knappast hade han börjat reflektera öfver detta
besynnerliga förhållande, förrän det tycktes honom som äfven
piedestalens fris fått en ganska oproportionerlig tillökning
af ungefär ett qvarters bredd, men hvilken tillökning lika
hastigt försvann som den kommit.
Men hur hastigt den än försvann, hade dock Armand
funnit dess konturer väl mycket likna ett menniskohufvuds,
och denna upptäckt kom honom på den tanken, att sockeln,
om han nyss sett, möjligen kunde ha varit en menniskofot.
Det var således en menniska som gömde sig bakom
piedestalen, ty, som vi kanske minnas, trodde icke Armand
mycket på spöken.
Men en menniska som på detta sätt gömmer sig är
en misstänkt person, och misstanken minskades ej genom
det hemliga förstånd, som tycktes råda mellan stället, der
denne dolde sig, och fönstret, hvaruti prestens hufvud syntes.
Ehuru Armand de tvänne senaste dagarne haft mycket
annat att tänka på, hade han likväl icke glömt uppträdet
på Vendömeplatsen, der han sett sin granne i sällskap med
en ficktjuf. Han hyste följaktligen icke den bästa tanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
