Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Faubourg S:t Germain, belägen söder om Seine, bo
för det mesta gamla adliga familjer af den allra hvitaste
legitimitet.
De hafva stora V3ckra palats med tjocka murar och
starka ekportar, som tillbommas inifrån så ofta vinden
medför något hotfullt sorl från den norra stranden.
De gamla hertigarne och markiserna, hertiginnorna och
markisinnorna söka trösta sig öfver förlusten af sina
privilegier genom den blinda dyrkan de egna sina fördomar. De
äro gudfruktiga ända derhän, att de om helgdagarna ligga
på knä innanför kyrkdörrarna, insamlande kollekter för
kyrkornas räkning. Men väl komna utom kyrkporten,
skåda de med blandade känslor af förakt och harm ned på
de lägre folkklasserna, icke glömmande, att år funnits då
»packet» frossat af »ädla» faders blod, men deremot
förgätande, att sekler funnits, under hvilka »packet» offrat de
»ädle» sin svett, sitt blod, sina tårar.
De hafva madonnans bild på sina sidentapeter och
Henrik V:s porträtt i de gyllene psalmböckerna.
De drömma ännu om det förlorade paradis, hvars
förbjudna frukter de ensamt fingo smaka, och om den tid då
ingen bestred dem herraväldet öfver djuren, hvaruti
inbe-grepos snart sagdt alla som icke hade tillträde till hofvet
eller deras salonger.
Osäkert torde vara, om de någonsin gått så långt i
ortodoxi, att de, liksom andra dödlige, räknade sina anor
från Adam och Eva, dessa tvänne beskedliga landtbor med
sina enkla naturseder och sin ännu enklare toalett.
Allt sedan Carl X:s flykt och under Ludvig Filips hela
styrelsetid ha de lefvat skilda från det öfriga samhällslifvet.
De strålande Tuilerierna voro dem en icke mindre styggelse
än de mörka gränderna i S:t Antoine.
Julikonungen var i deras ögon ingenting annat än en
tempelrånare, som störtat deras altaren i gruset och under
sina fötter trampat den afgud de dyrkat.
Derför aktade de sig att med sin närvaro illustrera
hans salonger, hvilka i stället fyldes af den aristokrati, som
visst icke är en bit bättre än den gamla, nämligen penningens.
Med ett ord, hvad Kina var för den öfriga verlden, var
S:t Germain för Paris. Det var ett slags eremitlif mellan
trymåer och kristaller, ett slags biblisk sorg i silkessammet
i stället för säckväf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
