Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 24 februari 1848 logo de rätt hjertligt och, som
det allmänt påstås, för första gången på aderton långa år.
De sågo nämligen i Ludvig Filips fall den eviga rättvisans
straffande hand.
Visserligen hade de hellre sett, om den straffande
handen burit den hvita glacéhandsken ä la Henrik V i stället
för den trefärgade å la Lamartine, men de medgifva dock,
att den röda vanten å la Ledru Rollin varit vida värre.
Det ena medgifvandet föder det andra.
De röstade på Napoleon till president, ty de sågo i
hans presidentstol endast en piedestal, färdig att mottaga
deras afgud från Wiesbaden, och småningom började de
titta fram ur sina ekportar, ty luften, förut förpestad af
julikonungens spioner, föreföll dem nu något klarare och friskare.
Författaren till denna berättelse har vid många
tillfällen haft lyckan se flere af dessa gamla familjer än i
domstolarnas sessionsrum, der de flitigt inställa sig hvarje’
gång Berryer, den store tröstaren för en stor förlorad sak,
försvarar någon klient, och än på soiréerna och balerna i
Elysée Nationale hos republikens president, dem de bevista
för att genom sin närvaro uppmuntra monseigneur till vidare
fortgång på den reaktionära banan.
De dansa polka och mazurka ypperligt, hvilket bevisar,
att de ändock i något hänseende följt med sin tid.
Hädanefter liksom förr skola de utgöra balsalongernas förnämsta
prydnad.
Under tiden få de intrigera och dyrka i fred, hvilket
de icke fingo under Ludvig Filips regering, emedan
republiken är för ädel att harmas öfver deras menlösa altaren
och för stark att frukta deras ännu menlösare afgud.
Ifrån det ögonblick de upphörde att vara martyrer ha
de förlorat all förmåga att vara farliga och skola slutligen,
för att icke alldeles sjunka i glömskans djup, nödgas fly
till och hylla republiken, hur mycket de än hata
republikanerna.
Vi lemnade vår hjelte på en gata, hvars namn han för
dimmans skull icke kunde läsa på husknutarna, och icke
heller mötte han någon som kunde upplysa honom derom.
Slutligen stötte han näsan mot ett hästhufvud och
kände i detsamma någon trampa honom på foten.
»Pardon, monsieur 1» ropade en röst, hvilket bevisade,
att det ej var en hästfot som trampat honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
