Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tal vid halfsekelsfesten den 13 mars 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAL VID PULTAVAFESTEN DEN 9 JULI 1862. 12!)
skjuta lågor upp. Man söker släcka dem med blod. Men
blod är ett dåligt släckningsmedel. Blod är flytande eld
och blir på sistone olycksbringande nog för
eldsläckningsmanskapet.
Ingenting är naturligare än dessa rörelser hos sådana
folk, och ändå hör man den välbetänkta statsklokheten
fördöma alla dessa försök af folken att återtaga sin förlorade
menniskorätt, dessa försök som oupphörligen skola förnyas
så länge de uppstå, dessa folkens hjeltar och män, för hvilka
martyrens törne är lika heligt som segrarens lager. Men
det är mycket lätt att vara klok och vis när eget bröst ej
svider; det är mycket lätt att betrakta allt med en lugn och
kall blick när intet moln skymmer för och ingen tår bränner
ögonlocket.
Det borde dock icke vara så svårt att tänka sig den
förhånade menniskans, den klafbundne medborgarens öde,
icke så svårt att föreställa sig hvad det vill säga att under
hela sitt lif nödgas inom sig döda allt som utgör menniskans
lycka, prydnad och ära. Man tänke sig blott en fader i
dessa olyckliga land. Om han älskar sin son mer än sitt
fädernesland, måste han börja dennes uppfostran med alt
hos honom i tid förqväfva allt som utgör den sanna
menniskan, ty han vet, att minsta uttryck af förnuft eller känsla
kan leda till fängelset, till schavotten. Hon får icke, denna
unga själ, höja sig mot solen; hon måste, liksom fågeln i
sin bur, fåfängt trötta sin sargade vinge mot dess galler,
llon får icke, denna moder, säga till det barn hon vaggar
på sitt knä: Väx, skjut opp som markens friska telning, blif
stark, blif hög, smycka dig med blad och blom för att
värdigt kunna böja din krona för himlen, hvarifrån all god
gåfva kommer! Nej, hon får icke säga så, denna arma
moder! Hon måste säga: Brinn, men såsom trädet i milan!
Förkolna, onyttig för dig sjelf och dina likar, nyttig endast
som bränsle på dina förtryckares härdar!
Skulle då icke vi, som äro lyckligare, vi som njuta af
det fria förnuftets ljus, vi som icke behöfva lägga band på
våra bästa och ädlaste känslor, skulle icke vi, om vi än icke
kunna räcka de betryckta folken en hjelpsam hand,
åtminstone följa dem med alla våra välönskningar? Välönskningen
är ett osynligt väsen, men icke maktlöst för det. Osynlig
är vinden ock; men när han samlar sin kraft, skälfver allt
hvad synligt är på jorden. Folkens välönskningar sopas icke
Smärre skrifter. 0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
