Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Dottern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
DOTTEBN.
»Samlingen blir på källaren Äplet i öfvermorgon?»
frågade fru Stenfjäll.
»Ja, klockan fyra. Jag ville först undvika en dyrare
begrafning, men när jag sedan tänkte på, att folket då skulle
få ännu mer att prata och deras gissningar sålunda vinna
mera spelrum, så fann jag att begrafningen bör vara hederlig,
det vill säga, trakteringen hygglig... Få gästerna väl äta
sig mätta och dricka sig pirum, så skola de, innan de tömt
sista droppen, till och med gå in på att pappa Stenfjäll var
den bästa menniska under solen. Sådan är verlden.»
»Stackars Gustaf!» sade Sofia, slutande Ankers hand i
sin; »återigen nya bekymmer och utgifter för vår skull!...
Hur ska vi någonsin kunna tacka dig för allt hvad du gjort
för oss?»
»Om du är snäll, Sofi lilla,» svarade Anker, »och inte
vill göra mig ledsen, så tala inte mer på det sättet... Hvad
jag gör för eder, gör jag ju äfven för mig sjelf... och för
öfrigt, min älskade, ersätter din kärlek på mångfaldigt sätt
alla mina uppoffringar, såsom du behagar kalla det, du lilla
envisa flicka!»
Anker böjde hennes hufvud mot sig och tryckte en
kyss på hennes panna.
»Ja, om vi inte haft Gustaf,» yttrade modern, »så hade
jag och alla de mina fått vandra vid tiggarstafven ... men
hvarifrån tar du då allt, stackars gosse?... Aldrig fattas oss
något och likväl vet jag att du inte rosar marknaden på
din tjenstemannabana.»
»Min ädle Gustaf!» suckade Sofia; »du försakar allt för
vår bergning och trefnad... Du nekar dig mången gång
det nödvändigaste för att öfverhopa oss med alla
beqvämligheter ... jag vet det... Dagar och nätter arbetar du, och
din helsa lider ... Tyst! Du får inte afbryta mig... På den
senare tiden haj du blifvit så blek och du hostar så ofta. ..
ja, ja, du märker det inte sjelf, ty du tänker aldrig på dig
sjelf... men om du visste hvad jag lider I ... Och när jag
nü tänker på, att’ du skall förena dig med en familj, den
olyckligaste familj!... Stackars min Gustaf!»
»Se se, hostar jag nu också?... Kanske jag har lungsot
med? Ser jag ut som jag skulle ha lungsot, jag, din lilla
toka!» ropade Anker, i det han rätade upp sin höga gestalt
och satte Sofia på sin venstra arm med samma lätthet, som
hade han handterat en bok papper, och bar henne kring
rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
