Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Två anklagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ ANKLAGADE.
87
Polisbetjenten gaf till ett gapskratt, som likväl strax
upplöstes i en flod af de förfärligaste svordomar. Saken
var den, att de grimaser, som det konvulsiviska i skrattet
framkallade pä hans ansigte, upprefvo de färska blessyrerna
derpi och förorsakade en olidlig pläga. Det rysliga ödet
att icke en gång kunna le utan smärta, i förening med
den uppfriskande tanken pä en snar hämd, bragte
polisbetjenten i raseri och han störtade mot vrån, der
hasselknippan njöt sitt olycksbådande lugn.
De tre stadsvakterna placerade sina huggare mot
väggen, logo och bjödo hvarandra snus ur sina
näfver-dosor.
»Om jag ändå i tid hade bekänt allt I» fortfor Ros,
lyftande sina tårbeglänsta ögon mot de små fönstergluggarne,
»så hade jag åtminstone undsluppit denna.nya tillökning i
ett straff, som jag ändå troligtvis aldrig kan undgå.»
Polisbetjenten spratt till vid dessa ord, vände sig om
och med käppen i hand, men med mildhet i sitt ansigte,
nalkades han fången.
Ros hade nämligen blifvit gripen, såsom skäligen
misstänkt för att på Lilla Trädgårdsgatan hafva rånat en herre
och från honom tagit en plånbok med inneliggande fem hundra
riksdaler banko. För den, som tillrättaskaffade denna
plånbok, hvaruti äfven åtskilliga vigtiga dokument skulle vara
förvarade, hade en summa af hundra riksdaler samma mynt
blifvit utlofvad.
Polisbetjenten tillhörde dessa förståndiga menniskors
antal, som kunna dölja de. våldsammaste passioner i det
obetydligaste vecket af en bankosedel. Det var derför
naturligt, att han med mildhet skulle nalkas en person, så
förhärdad som Ros, om hvars medgörlighet kan knappast
kunnat drömma.
»Visserligen, min gosse,» sade han, »skulle mycket ännu
kunna ändras... Vill du nu snällt bekänna för mig, så vill
jag se till, hvad jag kan göra för dig.» Polisbetjentens röst
antog dervid en hög grad af högtidlig myndighet, och hans
stolta blick föll på stadsvakterna, liksom ville han i deras
minne fasta betydelsen af det värf han, såsom en polisens
tjensteande, hade att utföra.
»Men herrn har slagit mig,» inföll Ros med den
ömkligaste ton i verlden; »det är herrn jag har att tacka för
att hela min kropp, ser ut, som om skarlakansfebern gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
