Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•588
slutet.
Anker saknade förmäga att svara. Han stod med
sammanknäppta händer och tårade ögon framför den höga,
majestätiskt sköna flickan.
»Anker!» sade hon, läggande sii> högra hand på hans
skuldra och skådande med en obeskriflig ljufhet in i hans
ögon; »jag behöfde dessa tvänne förflutna månader, icke för
att derunder få tid att pröfva och uppskatta ert värde som
menniska odh medborgare, ty detta värde kände jag långt
före detta, utan för att pröfva och uppskatta mitt eget___
jag ville för mig sjelf veta, om jag kunde ersätta er de
förluster, ni lidit genom en medlem af min familj ... om systern
kunde hela det sår, som den brottslige, olycklige brodern
gifvit... Min vän!... Viljan fann jag stark i min själ...
jag skall bedja himmelen om förmågan!»
Amanda tystnade och lutade sitt hufvud mot den
lyckliges bröst. Han lade sin arm om hennes lif och böjde
sitt ansigte ned öfver den marmorhvita pannan. Hon höjde
sina ögon, dessa himmelska ögOA, upp till honom, och när
deras läppar möttes, möttes på samma gång deras tårar.
Han kände sitt hjerta genomströmmas af himlarnes salighet,
och intet sorgligt minne vågade beskugga den ljusa verlden,
ty en engel vaktade vid dess gyllene port.
»Mins du ruinen i Haga?» hviskade hon; »då, liksom
nu, hvilade jag mot ditt bröst... Mången gång sedan dess
framkallade erkänslan i mitt bröst min räddares bild för
mina ögon... hvarje tillfälle vi derefter råkades var en
sorgens stund, som ändå alltid hade sin ljusa sida, ty alltid
såg jag en sida af ditt goda hjerta... Din första brud, som
nu välsignande sväfvar öfver oss på sommarskyn, skall bli
nöjd med din andra... Ack! Den sanna lyckan födes och
utbildas ej på en bädd af rosor... på den kala, branta
klippan, omgifven af storm och våg, står dess vagga.»
»Amanda! Mins du hvad jag en gång berättade dig om
ungdomsvännen, om skalden, den bortgångne och saknade ...
om honom, som förstod allt i denna verlden utom sig sjelf?...
Stagnelius! Din dröm är besannad ... dina drömmars skönaste
ideal är min brud ... Hvarför blir det nästan alltid
hvardags-menniskans afundsvärda lott att njuta verkligheten af den
salighet, hvarom den stackars skalden blott får drömma ?...
Du fick endast i blomman och solen skåda din Amandas
bild ... hur mycket sällare jagi... Jag skådar blomman på
Amandas kind och solen i Amandas öga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
