Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolthoff, Esther, Minnet av en solskensmänniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
kussion om denna jakt, då det knackar på dörren och
en främmande herre stiger in. Han går fram till far
och hälsar med ett: »Goddag, Kolthoff, hur står det till?»
Far svarar: »Jo, tack, hur mår du själv?» Så
utspin-ner sig ett samtal, och härvid vänder sig far gång på
gång vädjande till mig. Till slut säger den främmande:
»Hör du, Kolthoff, skulle du inte vilja föreställa mig
för din dotter?» »Jo», svarar far, som naturligtvis hela
tiden stått och funderat över den främmandes namn,
snurrar runt mot mig, glömmer i samma ögonblick bort
gästens närvaro och utbrister otåligt: »Men kan Esther
säga mig, vad f—n det är för en prisse?» Det kunde
jag inte, men jag kunde omedelbart efteråt konstatera,
att »prissen» totalt saknade sinne för humor.
Jag kan inte sluta denna lilla uppsats om min far
utan att tala om hans hundar. Fars hundar voro hans
bästa vänner. När han varje morgon före sin inresa till
Uppsala i sällskap med Ruth och mig åt sin tidiga
frukost vid 6-tiden, skulle också varje hund ha sin
smörgås. Hundarna placerade sig då tätt hopträngda med
tass vid tass på tröskeln in till matsalen, avvaktande det
ögonblick, då far skulle lägga hop servetten. Så gjordes
smörgåsarna i ordning, och hundarna ropades in i tur
och ordning, tassade fram, fick var och en sin
smörgås och en klapp på huvudet, räckte artigt vacker tass
med smörgåsen i mun och tågade så ut i hallen igen.
Far slog aldrig sina hundar, talade endast lågt och
lugnt med dem, och ändå måste jag säga, att jag aldrig
någon annanstans sett så lydiga och väluppfostrade
hundar som fars.
När far insjuknat i sin sista sjukdom,
lunginflammation, och ett par dagar innan han dog, had han Ruth
och mig, att vi skulle ta med oss stövarna ut på en liten
jakt. Det var så vackert väder, och far tyckte synd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
