Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolthoff, Esther, Minnet av en solskensmänniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
om hundarna, som stått länge i hundgården utan att få
sin vanliga motion. Vi voro inte precis hågade för jakt,
men vi ville ej neka far denna glädje utan gingo upp
på den närliggande skogen, där hundarna fingo upp en
hare, som sköts efter någon timmes drev. När vi sedan
med alla hundarna omkring oss återvände upp mot
(iranbacken, överraskades vi av att se vår dödssjuke far
stå uppe i sängkammarfönstret och med strålande ögon
betrakta sina kära hundar. »Jag hörde dem driva»,
sade far, »och jag hörde, att ni sköt haren.»
Sista dagen far levde frågade ban mig i ett av sina
få rediga ögonblick efter sin älsklingshund, en pointer
vid namn Duncker. Jag lockade in denne till honom.
Hunden ställde sig vid sängen, och far försökte klappa
honom, men orkade ej lyfta handen. Jag tog då hans
hand och lade den på Dunckers huvud. Far viskade
flämtande: »Husbonds gamle Dunckendal» —fars
smeknamn på hunden. När jag efter att ha följt Duncker
ut återvände till sängen, var gamle husbond redan långt
borta och jagade i yrseln orre med vännen Duncker.
Jag hörde honom viska: »Det var en grann dubblé, det
skötte vi bra, Dunckendal.» Så somnade han in stilla
och omärkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
