Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nerman, Ture, Mitt Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
25 år sedan jag i min studentroman Olympen
redovisade den allmänna behållningen. Det betyder, att
man inte längre är så alldeles ung. Och vid en sådan
ålder drar man sej gärna till minnes det gamla, har
en naturlig lust att leva om det i tankarna och fästa det
på papperet för att bevara det åt en möjligen intresserad
eftervärd.
Här måste jag dock bli helt kort. Jag hoppas få
återkomma med utförligare arbete och hänvisar f. ö. och
t. v. till Olympen och några dikter i ämnet.
Gamla studenter ser i allmänhet tillbaka på sin
studenttid som något alldeles enastående i livet, som ett
förlorat paradis, som höjdpunkten biologiskt och ideellt.
De har fått sina poster i samhället, har stelnat till och
grånat i konvenans och synpunkter. De är trista. Livet
blev trots yttre välgång inget särdeles, tog egentligen slut
med studentårens Uppsala — eller motsvarande
tummelplats för kroppens och själens överdåd. Så har jag
aldrig känt det. Jag är alltjämt obefordrad, fortsätter
studierna varje dag, hoppas inte få någon fast position
förrän i jorden. Jag kan därför heller inte se min
studenttid som något så märkvärdigt. Det märkvärdiga,
det stora bärande i livet kom sedan.
Det jorde väl sitt till, att jag kom för ung och
omogen till Uppsala, nyss fyllda 17 år, bara barnet.
Tog knappast studierna på allvar. Min far hade
tillfälle att låta mej studera utan skuld. Jag behövde
därför inte forcera och kunde läsa vad jag ville. Följden
blev utflykter åt flera håll: nordiska språk som
huvudämne, litteraturhistoria, arkeologi, filosofierna, engelska,
statskunskap. I fil. kand.-examen gick nordiska språk
och arkeologi bra men tilläggsämnet statskunskap uselt,
och jag kan tacka gamle »Boëthens» vänlighet för det
AB jag behövde för att kunna sluta min Uppsalavistelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
