Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 15 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Marika Stiernstedt: Presentation av fru Obitz. Novell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tankars oförskämdhet, ty hon hade läst dem
som på ett papper.

— Ni känner mig inte, svarade hon
hotfullt.

— Jag beklagar det, svarade serafen.

Fru Obitz:

— Jag har ännu inte sagt mitt sista ord
på jorden, det svär jag.

Serafen, vänligt:

— Det hoppas jag, snälla fru Obitz.

Och så blev fru Obitz tvungen bära det
nya ovälkomna barnet tiden ut och föda det
till världen med den nya oförskämda
barnmorskan Cainbergs hjälp och vara glad att
det i alla fall inte blev tvillingar.

— En flicka! sade fröken Cainberg.

— Det var precis vad jag ville ha, svarade
den nyförlösta modern. Hon kommer att brås
på mig! Grieg, honom känns jag inte vid,
det är pappas gosse, men den här väntar jag
äntligen någonting av.

Den tolvårige store bror kallades in för att
se på lilla syster, och pappan satt redan där
inne och kunde inte se sig mätt på det rörande
späda och svaga lilla människobarnet. Han
höll i tafatt glädje i dess små röda fingrar,
som buro naglar, mindre än vitan i en
äppelkärna.

— Naglar! mumlade han som om det varit
ett under. Och utan att skämmas lät han
tårarna rinna upp i ögonen och droppa ut
därifrån.

Kantor Obitz var en blygsam man, men
han skulle gärna velat ha många barn, han,
fyra eller sex eller flera, och han skulle tyckt
om att få sitta med dem alla omkring sig
ute på gårdsplanen om vårkvällarna och lära
dem känna igen morkullans fina vissling i
skogsbrynet, eller bofinkens lilla trevna
lockmelodi. Ömt och tacksamt kysste han sin
hustru på pannan.

Men hustrun sade:

— Ja, nu är det gjort. Gå nu ut, man och
son, jag vill sova.

Till barnmorskan sade hon därpå:

— Kom igen i morgon. Min skötsel ska
jag ha, det är givet, och betalt ska ni få. Men
jag har allt skrivit upp er i stora boken, var
säker!

Och med detta menades, att hon funderade
på hur hon en dag skulle kunna lyckas bräcka
serafen.

3.

Fru Obitz kom fort på fötterna igen. Att
få ett barn, det är ju ingen affär för en frisk
människa, men det slår sig på nerverna
ibland. Det började smälla mer än vanligt i
dörrarna i kantorsgården, fru Obitz sov
dåligt, ibland tog det mer än vanligt på
nerverna, oron grep henne om strupen, spela
piano skulle inte hjälpt längre, det var bara
barnleksaker, Bergkungens slott, Anitras dans
och det där, alltihop. I stället steg hon upp,
stod mitt i natten och såg ut över det
avskyvärda stilla månskenslandskapet, gick ur det
ena rummet och i det andra och smällde igen
dörrarna efter sig, så att det lilla, av år och
väder redan hårt prövade huset skakade som
om storm rasat.

— Hur är det med dig, min vän? frågade
kantor Obitz, mycket blitt, ehuru inte han
heller fick någon sömn.

— ”Min vän, min vän”!! Det har inte
alltid hetat så!!

Nej, det fanns en tid, då det verkligen hetat
”käraste” och ”älskade” och ”Du!” och
”ingen är som du”... Den vanliga
vokabulären, kort sagt. Men kantorn såg bara
rädd ut numera och visste med sig att hans
läppar inte längre förmådde bära dessa ord,
de flyktigaste och lättaste ord i världen ändå!

Gossen skickades i skola i stad, för honom
gick det väl an, men Gud bevare dem som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>