Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 16 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Marika Stiernstedt: Presentation av fru Obitz. Novell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blevo kvar och tvingades genomleva den
långa vintern på landet.

Det tog en timme för en häst att skaka ett
åkdon bakom sig från platsen kring
kantorsgården, kyrkan, handelsboden och till
närmaste järnvägsstation, där snälltågen inte
stannade. Ännu hade inte de första bilarna
visat sig på dessa vägar och skrämt hästen i
sken. Telefonväxeln, som fru Obitz skötte,
hade inte mer än fjorton nummer, och det
gick dagar och dagar då ingen ringde.

Och mera om landsbygdens mörker: på
fattighuset sutto gamla gummor, födda på
1840- eller 1850-talet, som aldrig lärt sig
läsa och intet hopp hade om att någonsin
lära det. På landsvägen irrade en galen
medelålders kvinna, som trodde att prästen
gjorde henne skamliga förslag, tecken med
händerna, tecken med ögonen. Hon vred och
vände på den rysliga tanken och hade
ingenting att förströ den med.

Ingen hade något att förströ ens de värsta
tankar med. Ingen spelade eller dansade, inte
om vintern, den tiden dansade man bara om
sommaren, på logarna, någon gång. Ingen
hade ännu anat bio, ingen ens talade ännu
med tungor: det var bortlagt och ännu inte
återupptaget, och ingen vågade börja.

Ingen vågade någonting. Över jorden låg
jämte mörkret rädslan, mänsklighetens
urgamla gissel — liksom den ligger där
alltjämt.

Och bland de rädda människorna såg sig
fru Obitz omkring, desperat visserligen men
orädd. Hon tog hem den galna kvinnan,
proppade i henne karameller och korsförhörde
henne: den historien kom hon dock snart
runt. Hon gick ut i skogen och såg på
timmerhuggningen och hon pratade med
timmerhuggarna, ungt folk, arbetslösa från
Stockholm, starka karlar, blåögda, och en brunögd.

— Kom in en dag och få kaffe, bjöd hon.

Det kunde ju inte bli långa pratstunder,
ty spädbarnet väntade och skrek. Mjölken
spände ut fru Obitz’ tunga bröst och tvang
henne hem och förbittrade henne. Ungen
växte, den blev fem månader och sex, snart
kunde den väl vänjas av, men blev det någon
vidare förändring för det? Det var inte
troligt.

Utom timmerhuggarna, inte en enda ny
varelse på mils omkrets.

— Kom in och få kaffe, var så god, hade
hon bjudit, men det var ju osäkert om någon
av dem ens brydde sig om att komma.

4.

Först gick också en söndag utan besök och
fru Obitz’ nerver voro trasiga. Kantor Obitz
skrev till sin son:

”Glöm inte kära lilla mamma med brev!
Det är ofta långsamt för henne här på
landet.”

Men lille Grieg trodde inte att det var
brev från honom modern saknade och skrev
därför inte. Om han kunnat tänka ut något
hon möjligen önskat sig, skulle han kanske
försökt skaffa henne det, men skriva brev:
nej.

Och nästa söndag kom verkligen den
brunögde timmerhuggaren in på klockargården.

Det var en stor, grann karl, iförd mörka
kommisskläder, söndagskläderna. Vita tänder
hade han, egendomligt nog, ty det var före
tandvårdens tid i folkskolorna. Breda händer
och tatueringar: ett ankare på ena handen,
en stor blå stjärna på den andra. Han var en
före detta sjöfarande man, en man som läst
på maskinistexamen och hade sina betyg.
Ingen första bästa, alltså, och son till en
skogvaktare i kronans tjänst. Att han gick och
högg timmer i skogen, det berodde bara på
tillfälligt nersving i sjöfarten, eller på
överflöd av maskinister i världen, eller på något
annat.

När han kom, satt redan förut vid fru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>