Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Marika Stiernstedt: Presentation av fru Obitz. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Obitz’ salsbord barnmorskan Cainberg, och
det blev strax uppenbart att de två kände
varandra förut. Hur och varifrån? Sprang
kanske Cainbergskan i skogen och gjorde
bekantskaper?! Men visst inte. Den vackre
unge karlen och hon kände varandra från
en eller annan liten kuststad, där de båda
vuxit upp. Det var mycket oskyldigt, och i
den lilla kuststaden hade kantor Obitz också
vistats en gång: de talade om den tillsammans
alla tre. De rullade upp ridån över en idyll,
innefattande kyrkogårdens almar och
rådhusgatans kullerstenar, bagarens
jättemandelbrön för fem öre, råttorna i gränderna,
fågelsången i stadsparken om våren, den elaka
fru Andersson, den fattiga badgummans
pojke, som blev storgrossist, skomakaren som
läste böcker, garvarens förfärliga fylla en jul
och allt annat som hör till småstädernas liv.
Fru Obitz satt och hörde på dem tyst, och
hon tog ingen del i idyllen, ty hon hade vuxit
upp i huvudstaden. Det jäste i henne. Det
var oron igen. Hade hon fått för många barn?
Eller kanske för få?.. Det var inte hon
själv som frågade, det är vi. Eller skulle hon
haft en annan man än kantor Obitz, kanske,
en som tagit henne med höger hand över
nacken och ruskat henne som ett träd, bara
en enda gång, men därmed satt sig i respekt
för alltid och sedan frejdigt tagit henne
till sig i sin säng, i stället för att ligga och
skälva av skrupler i samvetet, därför att det
var honom omöjligt, den arme, hederlige
karlen, att någonsin mer viska: ”Älskade!
Ingen är som du!” Ehuru hon var hans
hustru inför Gud.
Kanhända.
Men lägg nu märke till tavlan:
Över salens runda gamla valnötsbord med
duk av blommig schagg i många färger, arv
från fru Obitz’ föräldrahem, hängde lampan
av bronserat gjutjärn med den vanliga
halvkupolvälvda mjölkvita kupan, som mer än en
yngre person av i dag aldrig sett. Det svaga,
fina suset från en fotogenlampas låga ha
många av de yngre heller aldrig hört, men i
den obitzska salen lät det höra sig, då
berättelserna från den lilla kuststaden småningom
sinade ut och det blev pauser i samtalet.
Fru Obitz, tyst, satt och såg på kantorn,
på hans före detta lord Byron-huvud, numera
avskalat allt romantiskt skimmer, en
människa som sträcker upp sig när han går till
kommunalsammanträdena och också tar sig
bra ut där, vederhäftig och pålitlig. Han är
dessutom en talang på sin orgel om
söndagarna och en man, som folk i allmänhet
gärna slår sig ner intill och pratar med, ty
han utstrålar vänlighet och tyckes ingenting
begära för egen del. Men fru Obitz såg på
honom med hat, ty hon åtminstone visste att
han ingenting annat var än en kruka.
Så föll lampskenet också över serafen
Cainberg och hennes lätta rödblonda hår, benat
över hjässan och sammanfört i en knut i
nacken. Det passade i det milda, gulaktiga
ljuset och hon hade därtill en milt rödaktig
blus. Om hon ändå haft lugg, rakt klippt
lugg, så att man kunnat säga att hon såg ut
som ett dåligt fruntimmer! Men långtifrån.
Även på henne såg fru Obitz med hat, där
hon satt, välvillig och utan nerver och log åt
sin barndomsbekant och gav honom goda råd,
sedan nu barndomsminnena voro uttömda.
— Karlsson skulle hellre försöka som
maskinist igen.
— Jo, svarade timmerhuggaren och tycktes
betänka saken.
— Det är synd på en ung, bra människa
att kasta bort en examen så där.
— Jo.
— Inte sant, fru Obitz?
Satt hon inte som om karlen hört henne
till, ackuschörskan, och hon haft att ordna
för honom? Hon bekymrade sig för honom!
Var han väl en barnsängskvinna, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
