Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Sven Stolpe: Två män. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Ack, nej! Men hon hade varit så olycklig!
Men varför hade hon inte kommit till
honom? Hon visste ju, att han älskade henne
och bara väntade på att hon skulle glömma
det förflutna för att sedan begära hennes
hand?
Hon vågade inte. Hon visste, hur högt han
satte henne. Hon förstod, att han aldrig
skulle förlåta henne ...
Och därför hade hon ljugit? Därför hade
hon kommit till honom som en lögnerska!
Tillsammans hade de som förlovade besökt
Erik. Där hade hon.låtit honom stå som en
idiot! Helvete!
Bilen flög fram, den slängde genom
kurvorna. Hon vågade inte se på honom, men
hon hörde, hur han skar tänder. Det var tyst
några hemska sekunder, trots motordånet. Så
bromsade han våldsamt in, hon trycktes fram
mot vindrutan och måste ta stöd med
händerna. Han stannade med kvidande bromsar,
satt en sekund tyst, och hon väntade på det
oundvikliga utbrottet. Men det kom inte.
Aldrig skulle hon glömma, hur lugnt, hur
stålkallt och stålhårt han hade sagt:
— Du menar, att du kastade dig i armarna
på en man som du inte brydde dig om,
samtidigt som jag älskade dig? Du menar det?
Hon kunde ingenting svara.
Han startade igen med ett ryck, drog hårt
ner mössan i pannan, hostade underligt
konstlat, och efter några sekunder började
den vilda färden igen. Hon satt som förlamad
av skräck. När han rusade förbi en stor
lastbil, grep hon honom mot sin vilja i armen.
Han röt åt henne att släppa. I nästa
ögonblick upptäckte hon rakt framför dem en
stor personbil. Han kastade brutalt in vagnen
på vänstra vägbanan igen, farten var för
hård, och hon blev lam av skräck, när hon
kände, hur de högra hjulen lyfte. . . Den
mötande bilen passerade som ett skott. Han
försökte med en kontrastyrning återfå balan-
sen. I nästa ögonblick var vagnen ute på
vägkanten. Den lyfte på nytt och efter tjugu
meters vansinnig färd längst ute på
vägkanten flög vagnen ned från vägen, träffade
brakande ett träd och kastades vinkelrätt ut
på ängen . . .
Fru Lagerberg reste sig och svindlade ännu
vid minnet. När hon kom fram till
diskbänken, såg hon för hundrade gången den
fruktansvärda synen — Johans ansikte vid
hennes egna fötter i den kullvräkta bilen,
blodigt och sönderskuret. En sekund återfick
han medvetandet i ambulansbilen, och när
hon lutade sig fram över honom, hörde hon
de tre orden:
— Jag hatar dig!
Själv överlevde hon som genom ett under
olyckan. Två revben var brutna och ansiktet
sönderskuret av vindrutan. Men annars var
hon alldeles oskadd. Och den son hon åtta
månader därefter födde var stark och frisk ...
3.
Fru Lagerberg hade länge tvekat om hon
skulle berätta historien för sonen. Länge hade
den varit död och endast i pauserna i sitt
hårda försörjningsarbete kom hon att minnas
sin makes snabba död. Hon märkte själv, att
hon återvann sin harmoni i samma mån som
hon kunde frigöra sig från sina minnen. För
ingen av sina anhöriga röjde hon någonsin,
vad som inträffat den sista dagen av Johans
liv. Men när Henrik växte upp till en
intelligent och stark ung man, som i varje
rörelse, varje reaktion förde tanken till sin
far, greps hon av ett slags ångest. Skulle han
bli densamme som Johan? Skulle han
behandla kvinnorna lika strängt och omänskligt
som fadern, skulle han vara lika hårt bunden
av dubbelmoralen, som tillerkänner mannen
full frihet men dömer kvinnan för också den
anspråkslösaste sexuella erfarenhet?
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
