Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Sven Stolpe: Två män. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
eller kemist. Nu kanske han inte ens skulle
få komma till ett universitet. ..
Fru Lagerberg sjönk ned på köksstolen med
händerna i knät. Hennes magra gestalt
föreföll ännu mindre, när hon satt. Ofta brukade
hon sitta just så här i ensamheten och låta
det förflutnas bilder stiga upp inom sig.
Plötsligt såg hon igen Johans ansikte
framför sig. Och nästan genast fick den döde
mannen sin läderhuva på sig, han satt åter
vid hennes sida i bilen, kramade ratten med
de handskbeklädda händerna, och hon hörde
honom säga, blek med sammanbitna tänder:
— Vill du vara snäll och säga mig
sanningen nu?
Hon rös till. Tydligt hörde hon för tusende
gången hans röst och märkte, hur han tryckte
gaspedalen i botten och fick bilen att flyga
fram.
— Men Johan då, kör inte så fort! Och
varför skall du riva upp allt det här gamla?
Vi skulle ju glömma allt som varit?
— Ja, men nu vill jag ha klarhet! Vi har
varit gifta i två månader nu, och jag vet
ännu inte, vem du är. Jag har lovat acceptera
ditt förflutna, och jag har förlåtit, att du
kom till mig som en — en ”erfaren”
kvinna ...
— Men låt oss då glömma allt det gamla,
Johan! Gör mig inte förtvivlad med dina
frågor! Du vet ju, att jag älskar dig.
— Det har jag trott tills nu. Men nu
vägrar du att vara ärlig. Du viker undan, när
jag frågar dig. Saken måste vara sjuk. Jag
tror, att jag kan gissa sammanhanget. Men
jag vill inte vara hänvisad till att gissa och
gissa. Jag vill ha klart besked. Varför ligger
det danska pengar i din låda? Varför nekar
du till att du har varit i Köpenhamn? Varför
har du förstört ditt pass?
— Johan, Johan, du gör mig galen! Sluta
upp med att fråga ...
— Vad gjorde du i Köpenhamn?
— Jag kan inte tala om det!
— Då skall jag tala om det själv! Varför
reser en ensam kvinna tyst och hemligt till
Köpenhamn? Varför försöker hon fördölja
sin resa? Därför att hennes ärende var
sådant, att hon inte kan berätta det! Vad
finns det för sådana ärenden egentligen?
Tror du, att jag är en idiot? Tror du inte jag
kan lägga ihop två och två?
— Johan, du är galen! Kör inte så
vanvettigt! Vi kommer i diket! Stanna, stanna ...
— Bekänn!
— Jag kan inte, Johan! Stopp, stopp, vi
välter!
— Förbannade kvinna, bekänn, att du var
där nere för att bli av med hans barn, innan
du blev min! Tror du inte jag genomskådar
dig?
Fru Lagerberg sitter med händerna för
ansiktet, och hennes magra överkropp svänger
fram och tillbaka. Vilken fruktansvärd färd!
Med gaspedalen i botten hade han tvingat
henne att bekänna. Jo, han hade rätt, hon
hade varit i grossess . . .
Rasande hade han svurit, att han inom ett
dygn skulle ha dödat hennes förste älskare.
Hon visste, att han gjorde vad som föll
honom in. Och medan vagnen på ett
halsbrytande sätt sladdade igenom kurvorna och
signalhornets jämna rop hetsade henne till
vanvett och ångest, hade hon måst bekänna:
nej, det var icke han, det var icke den förste,
han hade alltid varit så snäll, men hon hade
varit så nere sedan han övergett henne, att
hon i förtvivlan och depression hade låtit
sig förföras av ...
— Av vem? Säg den djävulens namn!
Hon var halvdöd av ångest och kved fram
namnet. Han röt till, när han hörde namnet
på en av sina bästa vänner. Erik! Erik hade
gjort det!
Älskade hon då Erik?
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
