Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Waldemar Hammenhög: Kvinnan är större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A-fr-d V-st-l-nd i Grönköpings Veckoblad
när det gäller poesin. Ur denna position
kan man kanske låta sig övertygas om att
”bröstens bruna vårtor äro två tallar”, det
låter åtminstone som ett exakt påstående,
och för övrigt är detta ju inte så gott att veta
för vem som helst.
”Kvinnan är stor” heter också en modern
dikt (troligen det längsta orimmade epos
någon av modernisterna åstadkommit).
Kvinnan är stor, men för den unge skalden med
en sådans livliga fantasi är hon säkert
dubbelt stor, och han har på sitt sätt
tillkännagivit det; han har helt enkelt funnit
henne så stor att han beslutat sig för att
skildra henne i två avdelningar. Den
föreliggande dikten behandlar henne från fötterna
upp till ungefär naveln med alla de
sensationer denna nedre hälft kan ha. Detta är
rationellt gjort, men det fordrar att han nu
fortsätter med ett nytt epos över delen från
naveln upp till hjässan, så att man kan
komplettera bilden och se vilket själsliv hon är
i besittning av.
Kvinnan har väl alltid varit ett svårt
kapitel för skalderna. Asfalten rycker in, de
stålglänsande dynamoerna, funktionalismen,
nya livssyner o. s. v. Men kvinnan är inte
funktionalistisk. Hon har gått i rokoko långt
innan detta namn uppfanns och envisas att
göra det trots den s. k. slanka linjen. Ett
tecken till förändring är det ju att hon
numera inte låter sig lockas av en ung
landsvägsvandrares flöjt — nu måste det vara en
saxofons förgyllda gråt minst för att hon
skall ta gossen vid handen och följa honom
upp vid sidan av vägen. En ung skald har
vittnat om det. Förändringen får dock
betraktas som periferisk.
Skillnaden mellan förr och nu ligger inte
hos Henne, utan hos dem som skaldat om
Henne, d. v. s. männen. Det åligger dem
nu att upptäcka att Hon har en själ, att
Hon alltid haft en sådan — ty hur hade
Hon annars kunnat arbeta sig fram så
katastrofalt trots männens — enkannerligen
skaldernas — mångtusenåriga förtryck?
Mot bakgrunden av att kvinnan alltid varit
livsbejakande ter sig de unga
modernistskaldernas dito inställning skäligen
betydelselös; poeterna äro livsbejakande vid
skrivbordet, kvinnan i det levande livet. Kunna
skalderna förnya Dikten både till form och
innehåll ha de gjort en god gärning. Men
kunna de finna Kvinnan, ha de gjort en
större upptäckt än Columbus.
Och kunna de inte det — då kommer
våra söner att känna sig smått generade å
skaldernas vägnar inför den evigt unga
kvinnan...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
