Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Artur Lundkvist: Vägen till livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundval av självuppfostran börjar de en ny
tillvaro. Flera vilda barn ansluter sig till
kollektivet och allt går bra till en tid. Så.
småningom förlorar dock denna livsföring
nyhetens behag, gamla ligistinstinkter vaknar
tillsammans med vårens pubertetsoro. När
Sergejev gör en resa till staden råkar hela
kollektivet i slagsmål, ett vilt, destruktivt,
elementärt utbrott av odisciplinerade krafter.
Verkstaden blir fullkomligt ödelagd. Sergejev
har med sig ett leksakståg, som han
demonstrerar för dem: de skall bygga en
järnväg, en förbindelse med närmaste station.
Projektet medför strax ny entusiasm. Och i
solvackra dagar arbetar pojkarna med
banbygget, dikar, schaktar jord, lägger syllar
och räls: sång, rytm, unga, halvnakna
kroppar.
En gammal kumpan från gatustölderna,
Fomka, har börjat få det trångt i staden och
etablerar sig i närheten med sitt kvinnofölje.
Pojkarna börjar falla för frestelsen att gå
dit, upplösningen utbreder sig snabbt. Några
av de medvetnaste elementen beslutar då
rensa upp nästet och Fomka flyr för deras
revolvrar. Så blir banan färdig och skall
invigas. En av pojkarna, Mustafa, kör i väg
med en dressin för att hämta det första tåget.
Det är en ljus sommarnatt, han kör dressinen
med full fart och sjunger av glädje. I de
bubblande, ångande -kärren kväker grodorna
och vattnet glimmar som silver. Plötsligt gör
dressinen en volt, Mustafa slungas bortåt
banvallen och Fomka — som arrangerat
olyckan — kastar sig över honom med sin
kniv. Det första tåget kommer med Mustafas
döda kropp till den nya stationen, där
kamraterna väntar. En individs väg till döden —
kollektivets väg till livet.
Detta givande motiv har utformats med
filmatisk uttrycksfullhet och psykologisk
trovärdighet. De medverkande pojkarna bidrar
i första hand att göra framställningen
naturlig och levande. De är sig själva,
fullkomligt glömska av kameran, ett rikt urval av
präktiga typer. Just de starkt individualiserade
typerna och rikedomen på smådrag och
detaljer räddar filmen från att verka
schematisk. Ur speciell ljudfilmssynpunkt utmärkes
den av en lycklig knapphet i fråga om tal
och ett desto expressivare bildspråk, ett
visuellt symbolspråk, förstärkt med stiliserad
musik.
En idealistisk film, i viss mån naiv, men
naiv på ett hänförande sätt. Den röjer en
fullkomlig optimism i sin tro på
människomaterialets utvecklingsmöjligheter och på
effekten av Sovjets planmässiga uppfostran.
Den förefaller mycket representativ för den
nya sovjetryska mentaliteten på gott och ont.
En säregen syntes av abstrakta teorier,
hänförelse och livsintensitet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
