Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Februari 1932 - Louis Bromfield: Likvakan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
menar jag. Du måste ha en urna, Rosie, för
ceremonien. Det måste göra sig. Du vet —
med rubriker och bilder i Graphic. ”Välkänd
skådespelerska strör aska efter död make i
East Rivers barm.”
— Barmar, sade Al, är omodernt utom
hos Margery.
— Du måste göra det ordentligt, Rosie,
med fotografer och en massa folk och allting.
Det måste göra sig.
— En urna, upprepade Rosie dimmigt. En
urna.
— Det måste göra sig.
Margerys man hade återvänt till radion
och Middlebottoms förenade speceristers
stråkkvartett slungade opåaktat ut en
Liebes-traum i Rosies rum.
— Hur lät jag i radion? frågade Rosie.
Mr Wigglesworth svarade henne utan att
vända sig från fönstret.
— Uselt. May hade rätt.
Rosie såg på Sadie.
— Vad menar han?
■— Bry dig inte om det, älskling. Strunta
i honom. Ingenting duger för honom i kväll.
Du var underbar.
Margery fortsatte med:
— ... och sen kryper Herman in i pejanot.
Det kan Herman förstås inte visa. Han kan
inte krypa in i ett pejanino ...
Gertie vände sig plötsligt till Rosie.
— Jag har en idé. Jag har en idé.
— Nej, sade mr Wigglesworth.
— Om vad då? frågade Sadie.
— Till ett kärl... en urna menar jag.
Hur skulle det vara med en av de där vaserna
till urna? Hon pekade på den imiterade
sèvresvasen prydd med Als och mr
Wiggles-worths våta hattar. Rosie betraktade den.
— Den är artistisk, sade Sadie. På foto
skulle den se ut pressis som en urna.
Rosies skärmanicurerade fingrar gjorde
en långsam, trevande rörelse genom det
korta, mahognyfärgade håret.
— Var är den andra, Rosie? frågade
Gertie. Du brukade ha två.
Rosie svarade ej. Hon tycktes försänkt i
tankar. Fingrarna stannade på en fläck
mitt-på huvudet. Bakom Rosies rygg började
Sadie göra miner för att avhålla Gertie från
att diskutera den felande vasen. Rosie slutade
sin drink, reste sig och gick fram till spisen,
där hon försiktigt tog ner den svartlackerade
burken och skakade den sakta, hållande den
mot örat.
— Vart ska du gå? frågade Sadie.
— Jag ska ställa in honom i badrummet,
där det är tyst.
— Ingen har nån aktning, sade Sadie.
Ingen har nån aktning. En till, Gertie. Det är
så fult väder i kväll.
Rosie försvann i badrummet och Gertie
vände sig till Sadie.
— Vad har jag gjort? Vad grimaserar du
åt mig för? Jag har ingenting sagt.
— Du skulle inte ha talat om di där
vaserna. Det påminner henne om stackars
Clarence. Han slog sönder den andra i huvet
på henne. Hon fick ett ärr längs hela
skallen.
Rosie stängde ej dörren till badrummet och
en stund efteråt hörde de bruset av vatten.
Rosie uppenbarade sig i dörröppningen,
ostadigt men med värdighet. Hon höll den
svartlackerade burken i handen. Locket var
öppet och den såg oroväckande tom ut.
— Vad har du gjort, älskling? sade Sadie.
— Jag har lagt Clarence till vila. Hon
placerade burken på pianot. Dess hemska
tomhet ekade, då den sattes ned på teakträet.
— Jag la honom ordentligt till vila, och
han fick sin sista önskan uppfylld. Om ett
par minuter är han i East River, som det var
meningen.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
