- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
20

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Desmond MacCarthy: Såpbubblor. En studie i den litterära berömmelsens fluktuationer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN

och mena därmed, att eftervärlden kommer
att ge oss rätt, eller, när det gäller en
förbisedd författare, att eftervärlden kommer att
upptäcka honom. Det faller oss sällan in att
eftervärlden kan vara lika dum som vi själva
eller våra föregångare. Men då vi iakttaga
de växlingar, som en författares ryktbarhet
under långa tider är underkastad, så måste vi
säga oss, att senare tiders människor — i sin
egenskap av efterföljare — lika ofta haft
orätt som de sett riktigt, från vår
utgångspunkt. Jag kan som exempel nämna Byron
och påpeka, hur hans rykte, som en gång
flammade runt horisonten, inom kort blev intet
annat än en mareld; hur Matthew Arnold i
raseri över denna orättvisa därefter upphöjer
honom på en plats vid sidan av Keats och
Wordsworth (ursinniga vredesutbrott från
Swinburnes sida); hur Arnold profeterar, att
då adertonhundratalet nått sitt slut, varje man
med något omdöme skall ge honom rätt.
Adertonhundratalets slut kommer (Matthew
Arnold är död), Byrons ryktbarhet befinner
sig allt fortfarande på sitt lågstadium. ”En
tjugufemörespoet och en femöres människa”,
var Lionel Johnsons omdöme. Var det en
orimlig dom? Ja, men Lionel Johnson var en
kritiker utan låghet och en av de främsta
exponenterna för sin tids poetiska känsla.
Det går en femton, tjugu år, och vi äro
övertygade om att Byron var ”en stor gestalt”.
Vi äro ingalunda övertygade om att hans
dikter äro av högsta klass, men vi äro
alldeles säkra på att när han såsom i ”Don
Juan” och ”Beppo” verkligen skriver vers
och icke deklamerar, icke nås av någon inom
hans eget område. Det är i våra ögon otroligt,
att våra omdömen om ”Don Juans” och
”Childe Harolds” relativa värde skulle kunna
omkastas. M§n varför skulle de icke kunna
det? Eftervärlden har visat sig som en åsna
förr, varför skulle den icke kunna göra nya
misstag?

Det förefaller oss omöjligt, att
Shake-speares rykte någonsin skulle kunna blekna,
men eftersom det har hänt förr, så finns det
intet skäl, varför det ej skulle kunna hända
en gång till. Efter Shakespeares död var
Cowley en vida mera läst författare än både
Shakespeare och Milton. Fastän den första
upplagan av Shakespeares verk kom ut
trettiotre år före Cowleys, så upplevde de
icke sin fjärde upplaga förrän fyra år efter
det den sjunde upplagan av Cowleys skrifter
sett dagen. Och Cowley var icke en
lättillgänglig skald, och hans läsare voro intet pack.

Sant är, att Shakespeare på
sjuttonhundratalet hölls levande för tre generationer av
Pope, Theobald, Warburton och Johnson.
Men det sätt, varpå han ärades och
värderades av dem, var väsensskild från den
dyrkan, som ägnats honom av romantikerna
och av oss. Det var svårt för
sjuttonhundratalets nyklassicistiska litteraturälskare att
svälja Shakespeare. De gjorde det, men under
fula grimaser. ”Dryden”, sade doktor
Johnson, ”fann den engelska litteraturen byggd
av tegel och lämnade efter sig en
marmorbyggnad.” Shakespeare var en kraftfull
arkitekt, men i Samuel Johnsons ögon byggde
han med tegel.

Det är sant, att författare, vilkas storhet vi
anse det nära nog dåraktigt att ens
ifrågasätta, fått utstå skarpa växlingar i fråga om
sin ryktbarhet, och vi se, att eftervärldens
omdömen från våra utgångspunkter varit
långtifrån tillförlitliga. Av deras uppförande
i det förflutna måste vi draga den slutsatsen,
att de ej heller i framtiden komma att bli
tillförlitliga. Men likväl ha vissa författare
överlevt dessa växlingar. Eftervärlden går
tillbaka till dem om också endast för att
förundras över att de en gång ansetts fulländade.
Ofta går den tillbaka för att välja nya sidor
hos dem att beundra. Och det är icke endast
pennans män, vilkas reputationer blänka till

20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free