Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Desmond MacCarthy: Såpbubblor. En studie i den litterära berömmelsens fluktuationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utsläckas på samma förunderliga sätt.
Tänk över den utveckling, som Jeanne d’Arcs
berömmelse undergått. Renässansens
humanister intresserade sig föga för henne, hon
var alltför gotisk. Femtonhundratalets
kyrkoreformatorer vädrade avgudadyrkan, när
hennes namn nämndes. Under
sextonhundratalet hölls hennes minne vid liv som ett
bihang till Karl VII:s liv. På
sjuttonhundratalet drev Voltaire med henne, och för den
generation, som följde på franska
revolutionen, var hon en alltför egendomlig figur
för att den skulle kunna ägna henne sin
beundran. Därefter blev hon i Frankrike en
symbol för patriotismen, och för världen i
dess helhet har hon på sista tiden blivit ett
förnämligt exempel på den mystiska kraft,
som triumferar över handlingens män. Den
romerska kyrkan har kanoniserat henne, och
framstegstankens profeter — Shaw till
exempel — ha hälsat henne som det sanna
helgonet.
Det torde vara klart, att litteraturens och
historiens gestalter endast kunna leva vidare
i människornas tankar under den betingelsen,
att uppfattningen av dem förändras.
Mänskligheten intresserar sig för flydda tider och
döda författare endast i den mån som den på
dem kan överflytta sina egna passioner och
tankar. Det slags ryktbarhet, som skiljer sig
från ”såpbubbleberömmelsen”, grundar sig på
någon egenskap hos en författare eller annan
person, som gör det möjligt för följande
generationer att beundra honom av skilda
orsaker. I den meningen är eftervärldens
omdöme det säkraste bevis för verklig
storhet, som vi äga. Men såsom samtida till en
författare kunna vi naturligtvis icke avgöra,
om hans verk har denna kraft att ständigt
anpassa sig efter nya betraktelsesätt och nya
känslolägen. Man har stundom trott, att
livslång ryktbarhet är ett tecken på att
vederbörande författare äger denna förmåga. Detta
förefaller av olika skäl i hög grad
tvivelaktigt. Men i vilket förhållande står då den
sanna och verkliga ryktbarheten till
eftervärldens dom? Jag skall återge ett uttalande
av Sainte-Beuve:
”Eftervärlden är som en stor, kompakt och
ständigt växande armé, på vilken en
människa endast kan göra intryck och över vilken
han endast kan triumfera genom upprepade
segrar. En man dör, kringstrålad av ära. Han
kan med rätta betrakta sig som segrare och
somna in med en triumferande känsla. Likt
Mithridates skådar han kanske i sitt sista
ögonblick de flyende romarna. Han far vill.
Efter några år har hela hans livsverk ånyo
tagits upp till granskning, om han icke i
hopen av nya skribenter blivit halvt
bortglömd av de unga, som aldrig känt honom
och som äro böjda för att betrakta honom
med skepsis, därför att deras fäder beundrade
honom. Hans arbeten äro hans
rekommendationsbrev, men varje ny generation betvivlar
hans livskraft. Endast upprepade
uppståndelser ur graven kan bevisa, att det är en
mäktig ande, som ligger där, fruktansvärd
även i skuggornas tystnad.”
Det var på en berömmelse av detta slag,
som Renan tänkte, då han sade, att ”la gloire”
var den företeelse i livet, som hade de största
förutsättningarna att icke drabbas av
förgänglighetens lag. Det var denna ryktbarhet,
som Milton grubblade över, då han skrev till
Diodati: ”Frågar du mig, vad jag begrundar?
Med Himlens hjälp min berömmelses
odödlighet.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
