Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 38 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Anna Lenah Elgström: Hos Sovjets författare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ISAAK BABEL

De ha stora resurser nu, men även som ledare
äro de dock underordnade. Vad de göra
betyder mycket, då de lyda order. Vad de
tänka betyder intet, så länge de lyda. Befalla
göra de aldrig, annat än i den meningen vari
även soldater ibland befalla, ekande en order
ännu högre uppifrån. Egna impulser som
kvinnor, bärande moderlighetens bud till
mänskligheten, representanter för kvinnans speciella
värde i samhället — den gamla
kvinnodrömmen om humanitetsprincipens seger genom
den kvinnliga principen — allt detta hör till
det förflutna. De ryska kvinnor, vilka drömde
dessa västerländska drömmar, leva antingen
i exil som Angelica Balabanoff eller tiga
dödens bittra tystnad hemma i Moskva, likt
martyren från Schlüssenburg, Vera Figner,
det nominella överhuvudet för Sovjets
fångvård, en dekorationsfigur alldeles som den
gamla gal jonsbilden Krupskaja.

Så långt hunno mina tankar fladdra i väg
från den unge mannens hetsiga frågor,
medan vi drucko det gula vinet. Att som svar

ge luft åt dem var otänkbart; jag föredrog
att intervjua kamrat Inber om hennes liv —
om hur hon debuterat år 1912 med ett stycke
på den teater där hon var anställd som
skådespelerska, att hon alltjämt skriver för
teatern, att hon hittills framför allt skildrat
det gamla livet i Södern och det nya endast
sett med barnaögon i sina förtjusande små
barnhistorier. Men att hon nu — jag ryckte
till i stolen när jag hörde det — skulle fara
ned till Kaukasus för att skriva om den
industriella utvecklingen där!

-—- Kan ni verkligen intressera er för
kraftstationer, dynamos och vattenverk? frågade
jag häpet det lilla eleganta, fågellika
fruntimret. Borde ni inte överlämna dynamos till
sådana som Maria Schaginian, denna
mänskliga kraftstation? Hon passar att skriva om
dem, men jag kan inte föreställa mig er . . .
Så långt hann jag innan jag drunknade i
den ordström som den svartbleke unge
mannen lät svalla över mig. Här var det inte
fråga om sådana borgerligt individualistiska
normer! Här gällde det att fylla ett krav,
den sociala beställningens oeftergivliga krav,
som fordrade av Sovjets författare att de
skulle ägna sina pennor åt femårsplanens
förhärligande. Bredvid Leonid Leonov med
hans roman ”Sotj” var Maria Schaginian
visserligen den främsta på detta fält. Men att
kamrat Inber skrivit individualistiskt förut,
behövde inte hindra henne mer än det hindrat
Pilnjåk från att fullgöra revolutionens nya
krav på diktarna, deras uppgående i
kollektivet! Amerikanen hade vaknat upp, då han
hörde Pilnjäks namn och utöste sig nu i
beundran över hans noveller. ”Volga faller
ut i Kaspiska havet” förstod han sig mindre
på, och åberopade flera sovjetkritiker som
inte heller visat sig nöjda. Den unga damen
försvarade Pilnjäk men helt svagt. Sitt
vacklande förflutna fick denne nog sona med
ytterligare några industriella verk, förstod

38

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>