Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 39 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Anna Lenah Elgström: Hos Sovjets författare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag, innan den vaga bismak av misstro, som
gjorde sig märkbar i kollegernas röster,
kunde förbytas till fullt förtroende.

Främlingar ha svårt att följa med i den
hastiga galopp, vari Sovjets litterära
ryktbarheter så ofta oförhappandes försvinna i
den politiska onådens skugga, där ingen
längre talar om dem. Nästa gång var det
jag som blamerade mig, då jag
oförbehållsamt uttryckte min beundran för Isaak Babels
bok ”Budjonnys röda ryttararmé”. Till min
häpnad fick jag höra att Babels hänförda
krigshymn med knapp nöd undgått censuren.
Den av honom så entusiastiskt besjungne
hjälten Budjonny, numera överbefälhavare
för Sovjets kavalleri, hade helt enkelt fordrat
bokens undertryckande, emedan han inte
ansett porträttet sådant det borde vara. — Vi
äro hjältar! Så skriver man inte om hjältar!
lär han ha utropat, slående sig för sitt
trum-likt utspända bröst, medan hans knävelborrar
reste sig på ända av vrede och hans utstående
ögon rullade likt eldklot. Jag kunde
fullständigt se hans dumma slaktartyp framför
mig, så förföljd som man blir av alla de
paradporträtt av denne Sovjetungdomens
hjälte, vilka möta en överallt. Med ett ord,
Isaak Babel hade råkat i onåd. Han bodde
i Paris nu.

En vältalig tystnad föll. Då amerikanen
bröt den hade han emellertid inte bättre tur.
Det var II ja Erenbürgs ”Tretton pipor” han
uttryckte sin förtjusning över tills han
tystnade inför den unga skönhetens rundögda
förakt. — 0! tycktes de säga, en sådan
illitterat en!

Det befanns att även Ilja Erenbúrg bodde
i Paris.

— Han är en renegat! fräste den unge
mannen med vinglaset. Ingen människa
nämner hans namn.

ILJA ERENBÚRG.

Nu var det amerikanens tur att säga: O!

Men vi hade ju bägge kommit till den
ryska författareföreningen för att tala om
landets författare; i vår okunnighet kunde
vi inte göra annat än ta riskerna att allt
emellanåt föra fram namn, som ingen längre
nämnde. Amerikanen kom med ett par tre
till, men alla framkallade samma uttryck hos
våra interlokutörer, då de sade sitt: ”Han
lever i Paris!” som jag mindes att min
barndoms läsare hade då de sade: ”Karlson har
gått till den eviga pinan”. Till slut tystnade
han och det var min tur. Då jag nämnde
Ivånov märkte jag till min lättnad en
ljusning av bifall över kollegernas ansikten. —•
Ivånov var utmärkt. Hans ”Pansartåget n :r
14—69” var bra. Hans stycke däremot om
myteriet i Kronstadt var ... — Underbart!
ropade kollegerna med en mun. Amerikanen
blinkade häftigt, ty vi hade dagen förut
kommit överens om att det var ett mycket
dåligt stycke. Men det var det alltså inte.

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>