Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 42 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Alf Nyman: Wilhelm Peterson-Berger som skriftställare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ALF NYMAN

WILHELM PETERSON-BERGER SOM SKRIFTSTÄLLARE

Konstens historia har att uppvisa en rad
levande paradoxer: ritande poeter (Victor
Hugo), musicerande och komponerande
diktare (J. J. Rousseau, E. T. A. Hoffmann,
Erik Gustaf Geijer, Love Almquist, Friedrich
Nietzsche), diktande målare (Dante Gabriel
Rossetti, Albert Teodor Gellerstedt) liksom
skrivande och diktande tonsättare. Särskilt
denna sista grupp förefaller att vara talrikt
företrädd. Ofta har det varit en
personalunion mellan kritikern och tonsättaren eller
mellan tonsättaren och stilreformatorn, som
framdrivit den. Ibland kan den litterära
talangen därvid te sig så utpräglad, att den
som en växande gökunge hotar att förtränga
den musikaliska ur boet; ibland framstå
de jämnstarka. Robert Schumann, Richard
Wagner, Franz Liszt, Hector Berlioz, Camille
Saint-Saëns och dansken Carl Nielsen
framställa några mera bekanta, fast olika
nyanserade fall av dylik musikaliskt-litterär
dubbelbegåvning.

Svensken Wilhelm Peterson-Berger hör till
samma grupp. Närmast kommer han den
tre-hövdade hegåvningstyp, som möter oss hos
Richard Wagner. Liksom denne är han
tonsättare, skribent och konstfilosof i ett kött.
Även om författarskapet icke är den ledande
driften i hans natur och även om han själv

till äventyrs skulle anse denna del av sin
verksamhet som något vid sidan om, ja, som
ett nödvändigt ont, så är den rent litterära
utrustningen så pass påfallande och
egenartad hos honom, att man icke lätt, och icke
heller gärna, kunde tänka den borta. I ett
brev från 1928 uttalar han därom: ”... ändå
har jag inte kunnat bli kvitt den
tvångsföreställningen att naturen — eller vad det nu
skall kallas — menat att jag i främsta
rummet skall komponera och att vad jag kan
och i vissa fall nödgas försöka inom ordets
sfär endast är härledda och sekundära uttryck
och tillämpningar av en konstnärlig urdrift:
gestaltning av det psykologiskt renade, det
vill säga från sina empiriska orsaker
lösgjorda själslivet, värdefull emedan en sådan
konstnärlig gestaltning förmår framkalla en
likadan befrielse hos andra (om än ofta
endast i blygsam och ringa grad)”. Detta är
ett autentiskt intyg om, att tonsättaren icke
själv förnimmer författarskapet som sin
egentliga uppgift; ehuru de finnas, som äro
böjda att i hans stil och litterärt-polemiska
inbillning se hans mest lysande andliga
tillgång.

Här är det uteslutande Wilhelm
Peterson-Bergers verksamhet ”inom ordets sfär”, som
skall göras till föremål för några improvise-

42

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>