Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Alf Nyman: Wilhelm Peterson-Berger som skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Kierkegaard och Nietzsche äro nära till hands
liggande exempel. Satsen gäller även om
Peterson-Berger. Visserligen öser hans
personligt utpräglade stil även ur andra
ingivelsekällor än harmens. Den mottager värdefulla
tillflöden från kvickhetens, humorns och
satirens- källsprång. Men oftast ger väl
indignationen den dess säregna puls. Harmen
skapar en ilande fart i språket såväl som i
associationerna och öppnar slussarna för en
vältalighet, som det icke är odelat behagligt
att bli föremål för. Mycket bänder på i
avfattningens ögonblick. Satsfogningen rör
sig därför också med förkärlek i stora, i regel
välbyggda perioder, så olika som överhuvud
möjligt den avhackade telegrammässiga
staccatostil, som nu synes komma på modet.
Man frapperas ytterligare av en myckenhet
verb i hans satser, ofta synonymt hopade
intill varandra efter stegringens schema. En
rikedom av sinnesanalogier, av lyriska och
burleska bilder liva framställningen och göra
den på ett tilltalande sätt visuell. Om den
italienska koloraturdivan Graziella Paveto,
sjungande i Donizettis Lucia di
Lammer-moor — ”den gamla fjollan från
Lammer-moor” — anmärker han en gång: ”Om
Graziella lindat sitt ena ben om livet och
stoppat stortån i munnen, hade den andliga
behållningen inte blivit sämre, illusionen av
galenskap däremot bättre.” — ”Tacka vet jag
Anna i ’Värmlänningarna’.” Som skribent
besitter Wilhelm Peterson-Berger förvisso
den egenskap, vari han i anslutning till
Houston Stewart Chamberlain ser ”en av
germanens ädlaste och oskattbaraste
själsförmögenheter”, nämligen humorn. Den har
förskaffat honom många och roade läsare,
långt utanför musikkretsarna. Från lätt och
relativt godlynt spefullhet kan den hårdna
till sarkasm och gör det ofta, särskilt i hans
musikaliska reportage. I brännhet och
näss-lande satir äger han därtill ett besvärande
vapen mot de andliga företeelser, som
uppväcka hans misshag.
Till dessa företeelser hör i främsta rummet
akademismen — ”detta impotenta och därför
på ali flödande och fruktsam ursprunglighet
ursinniga bergatroll”. Trollet behandlas
följaktligen med spikklubba. Men kritikern drar
också blankt mot romantiken, både som
verklighetsflykt och blodlös snobbism; ”man
är född vid en Stockholmsgata och söker
med sin musik få folk att tro att man är
född på månen och uppfostrad på Mars”.
En lika oförsonlig motståndare är han till
virtuositeten, idkad som självändamål, liksom
till geschäftsandan och personkulten inom
konsten. Dem piskar han med salt, både med
sådant av attisk och av grövre sållning.
Frikostigt tömmer han även sin vredes och
humors bräddfulla skålar över
förströelse-och societetsoperan av äldre och färskare
datum. Voltaire har sagt: ”När något är för
dumt för att talas, så sjunger man det!” Och
Wilhelm Peterson-Berger är ständigt på
klappjakt efter denna sjungande och
kvittrande enfald, som går under namn av opera,
liksom efter den förryckta och förryckande
sceniska kausalitet, som saklöst efter bönen
låter följa ”en balett, efter nunnedoket
trikåer, efter krogen ett gravvalv, efter
mordet en herdestund”. Med rätta raljerar
han också över operor av ”Traviata”- och
”Bohème”-typen och ger denna senare den
estetiska orlovssedeln, att den alis inte är
”någonting sådant där tråkigt och bildat, utan
bara en sådan där liten söt och trevlig
’lungsotsopera’, som kommer pigorna och
pig-tjusarna — i alla samhällsklasser —- att sucka
av välbehag och medlidande”. Jämte August
Strindberg är väl Wilhelm Peterson-Berger
också en av dem, som sagt den svenska
överklassen och bourgeoisien de obehagligaste
sanningarna om arten och värdet av dess
sceniska förströelser. Mot den förres glåpord
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
