Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Alf Nyman: Wilhelm Peterson-Berger som skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
”utskänkningsdramatik” svarar som krona
mot klave den senares tillmälesord
”kokott-opera”.
Men för den fräsande och glittrande
bränning av lidelsefull satir, kvickhet och
harmsenhet, som för den tidningsläsande
allmänheten stått som det utmärkande och
pikant lockande i en Peterson-Bergerartikel,
må man icke glömma de realiteter och idéer,
som stå bakom och som, alla förlöpningar
till trots, ge polemiken dess sakliga och
fostrande styrka. Hans beska filippiker äro
ingivna av en tapper och verklighetskär
realism och bottna ytterst i en livsåskådning,
vilken han själv torde beteckna som
humoristisk-tragisk. För denna söker han teoretiska
stödjepunkter hos Friedrich Nietzsche och,
framför allt, hos Houston Stewart
Chamberlain. Medvetet tillämpar han den senares
kulturlära och dess klimatgeografiska och
kulturbiologiska vyer på tonkonsten och dess
utveckling. Konst är för Wilhelm
Peterson-Berger sålunda djupast utslag av ett organiskt
kraftöverskott, som härdiga raser och folk
samkat under tvekamp med hårda
livsomständigheter och vilket senare, tack vare
följande utvandringar söder ut, inträdande
klimatmildringar eller naturens äntliga
betvingande med den växande teknikens medel,
nu kan frigöras och ställas i högre
verksamheters tjänst. Det organiska och musiska
hänga oupplösligt samman. I sin Wagnerbok
(”Richard Wagner som kulturföreteelse”,
1913) förtätar han på ett ställe denna
kulturlära i följande ord: ”gymnastik och musik
äro varandras komplement och
förutsättningar, i germanismens värld såväl som i
hellenismens, och länkarna i den
kausalitetskedja, som binder dem evigt samman,
heta: klimatkamp, härdning, kraftöverskott,
tragism, kultur, musikdrama”. Richard
Wagners tondrama betecknar enligt hans mening
en betydelsefull germansk kultursyntes på
denna biologiska grundval. Han har aldrig
tröttnat att hänvisa till den. Och det enda
livselement han däri saknade: folkligheten,
har han i sin egen musik liksom i sin
kulturkritik gång på gång lyft på skölden. Frejdigt
vänder han sig också mot den hemliga och
öppna ringaktningen ”för det typiskt svenska,
det folkligt personliga, det enda
internationellt värdefulla — nationaliteten”.
Här skall icke sättas under debatt,
huruvida alla dessa bildningselement kunna trivas
samman och om det folkligt och realistiskt
stämda ”åttitalets” idéer i allo gå samman
med ”tragismens” och Nietzsches
aristokratiska individualism eller med den
”per-sonlighetsmeddelelse, fattad som huvud- eller
självändamål”, vari Wilhelm Peterson-Berger
ser ali konsts yttersta formel. Under alla
omständigheter vittna de i den form, vari han
framför dem, om en flerhövdad, rik och
polyfon andlig anläggning. I hans tonkonst,
liksom i hans kulturkamp och dagliga
kritikergärning ha de i olika avseenden fått
framträda och göra tjänst som
kompletterande delar av rustningen. ”Striden, alla
krafters inriktning på vissa bestämda
anfalls-och försvarspunkter”, skriver han i
Wagner-boken, ”är i själva verket en mer
sammanhållande och gestaltande princip än freden.”
Det är Heraklits visdom. Det är också Arnljot
Gellines, Peterson-Bergers alter ego i
tondramats form. Valfrändskapen till Friedrich
Nietzsche förstås också bäst härur. När
nietzscheanismens svenska historia en gång
skall skrivas, kan Wilhelm Peterson-Bergers
namn svårligen helt förtigas. Han är icke
blott den förste och väl rustade översättaren
av sådana krävande verk som ”Tragediens
födelse” och ”Således talade Zarathustra”,
utan han är i kraft av själva kynnet en
förkunnare av befryndade ideal. I den svenska
journalistikens och konstkritikens på frodiga
och färgrika personligheter ej alltför rika
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
