Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Marcus Lauesen: Franziska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långsamt dog glädjen, inte den djupa
glädjen över livet, jo, den också, men först
den andra glädjen, den leende, muntra,
barnets, fåglarnas, blommornas tanklösa
friskhet. Franziska sitter nu och tänker, att
hon lyssnat och lytt ihjäl en stor del av sitt
liv. Hon ser inga raka vägar, hon vet inte
det och det, som kunde förklara för henne,
vad som skett, men hon ser ögonblick som
dräpt. De hade fått sitt hem, och Georg skulle
bestämma över trädgården. Franziska hade
också en del önskningar, en enda gång hade
han fogat sig efter henne, men oftast
förklarade han för henne, att denna önskan icke
var förnuftig. Hon ville gärna ha rosor, men
Georg framhöll, att rosor aldrig bli vackra,
riktigt stora, om inte en trädgårdsmästare
sköter dem, och man hade ingen glädje av
de små, förkrympta exemplaren. Nej, det
var nog sant, man hade ingen glädje av dem,
men Franziska hade en gång som barn haft
en vildros. ”Ja, som barn, Franziska, det är
något annat det, inte sant?” — Jo, det var ju
något annat. Och nu vet hon, att hon själv,
flera år senare, mer än en gång sagt det:
”. . . det finns ingen blomma, som går upp
mot stockrosen.” — Och Georg hade påpekat,
att det var lämpligast att dela upp veckan
och dagen i bestämda avsnitt, det var lättare
att leva och lättare att hinna med allting på
det sättet. Och människan behövde vila,
mycken och ordentlig vila. Därför var det
bäst att göra nätterna lika långa. Franziska
hade en gång opponerat mot Georg i det
fallet. En konsert varade över sängdags, och
Georg gick hem. Franziska stannade kvar,
hon ville höra så mycket som möjligt av den
vackra musiken. Georg hade inte förebrått
henne, han förebrådde henne ingenting, men
varligt och hänsynsfullt förklarade han allt,
till dess hon måste ge honom rätt, och hon
hade sedan aldrig mer . . .
Nu skrattar Franziska igen. Hon sitter vid
sin döde mans skrivbord och skrattar. Men
det har skett något med henne, hon har
undergått en liten förändring. Nu tycker hon
sig ha orsak att skratta, inte åt Georg, ty
hon höll av honom, inte åt någon liten sak,
som hon kommer att tänka på, utan åt sig
själv, skrattar därför att hon varit nog dum,
alltid, dag efter dag, att ge efter för en vilja,
som inte hade mer rätt i fråga om livet än
hon själv . . .
Annat var det inte som skedde med
Franziska. Men det gick nästan en hel dag, innan
dessa tankar kunde komma till ro. Och då
förstod hon, att allt var likgiltigt, alla goda
vänner och ali god tro. Ty medan en
människa går och vänjer sig vid livet, nalkas
döden. Och hon kände ingen vrede mot
Georg, men inte heller någon kärlek till
honom. Hon visste inte heller, vad sorg var.
Hon visste ju ingenting. Kanske Georg hade
frälst henne från något, då han lärde henne
att leva efter ett schema. Det stora, fria livet
var dock mycket farligt. Med en liten rysning
tänkte hon på sina barn, som nu färdades
där ute och inte ville lära sig leva lugnt och
avmätt. Hon var trött. — Nej, det var
ingenting annat som hände innan hon kände sig
trött.
Men då hon ett par timmar senare gick
ut för att skaffa blommor till Georgs kista,
såg hon vildvinet flamma på grannens hus.
Och litet framåtlutad, som en tiggerska, gick
hon in till de främfhande människorna och
bad om en enda ranka. Hon fick den och
lade den kring Georgs kudde. De glödande
bladen skänkte hans drag ett oroligt liv.
Franziska förstod det icke — att det behövdes
så litet för att förvandla ett ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
