Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 59 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Okända debuter. Pär Lagerkvist och de tusen tankstrecken — En förhistorisk Lindorm — Professor Schück som självmördare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

OKÄNDA DEBUTER

Pär Lagerkvist och de tusen tankstrecken. — En förhistorisk Lindorm. — Professor Schück som självmördare.

En erfaren kritiker — för resten doktor
John Landquist — skrev en gång, att han icke
ansåg det mödan värt att vara försiktig
gentemot debutanter. Debuterande författare böra
vara smickrade av att överhuvud få se sina
opus i tryck och ha i allmänhet gott läkkött,
menade doktor Landquist.

Man kan kanske ha en annan mening om
detta och påstå, att just debutanten borde
behandlas med alldeles särskild varsamhet.
Var och en som sysslat med böcker och
författare vet, att stränga och brutala
recensioner icke bara kunna såra och deprimera
unga författare — det händer varje höst i
vårt land, att unga skribenter bli som
lamslagna av oförstående kritik och överhuvud
icke kunna samla krafterna till ett nytt verk.
Doktor Landquists princip förefaller därför
vara ganska farlig.

Å andra sidan existerar det många exempel
på betydande författare, vilka vid sin debut
presterat så pass mystiska ting, att en
fullkomligt nedgörande dom varit alldeles på sin
plats. Det finns sålunda i Stockholm en nu
känd och aktad kritiker, som själv debuterade
med ett slags roman. Doktor Landquist höll
redan den gången i färlan och avfärdade
boken med en recension på en enda rad men
ändå full av blodigaste hån. Skribenten
i fråga — hans namn skall icke nämnas i

dessa diskreta spalter — har sedan dess icke
skrivit skönlitteratur utan i stället gjort sig
ett namn som essayist. Han tillhör nu också
doktor Landquists intimare vänner ...

Det skulle ha sitt intresse att gå igenom vår
litterära kritiks behandling av de författare,
som nu gälla som betydande; säkert skulle
man i de flesta fall finna, att kritiken icke
anat det ringaste av den litteräre
nykomlingens storhet eller utvecklingsmöjligheter.
Det torde vara mycket sällsynt, att en kritiker
äger en så vidunderligt fin näsa för
debutantens möjligheter som Oscar Levertin, vilken
dock i regel berömde för mycket. I en
recension av Hjalmar Bergmans bok ”Solivro”,
som torde ha passerat ganska obemärkt av den
övriga kritiken, och i vilken man än i dag
knappast kan märka lejonklon, skrev Levertin
följande märkliga ord: ”Pass på, här
uppträder någon som kommer att låta tala om
sig och, vad mera är, som har en poetisk
framtid. Ty denne mycket unge, säkert
gruvligt unge författare har skönhetssinne och
inbillningskraft, en behagfullhet och en
naturlig charm, som låta läsaren tänka på
ett bortskämt, begåvat barn, och mitt i det
myckna puerila i denna fantasiroman
tilltalar något älskvärt, fint och poetiskt.” Hur
många gången har egentligen den svenska
litteraturkritiken mäktat ett så träffsäkert

59

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>