Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Okända debuter. Pär Lagerkvist och de tusen tankstrecken — En förhistorisk Lindorm — Professor Schück som självmördare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
”pass på” när våra bästa författare
debuterat?!
Snarare kan man konstatera en lång serie
”pass på’n” av beskäftiga kritiker inför
diktverk av numera erkänt pekoralistisk art. Det
finns i Sverige — kanske också i andra
länder — vissa kritiker med särskild näsa
för den sekunda litteraturen. Som
tryffelsvinen komma de rusande högt vädrande, så
snart en pekoralist debuterat, och upphöja
honom till geni... Utan att nämna några
mer blamanta exempel kunde man kanske
ha rätt att i detta sammanhang antyda ett
namn, som unga litteraturvänner i Sverige
med ali säkerhet aldrig ha hört nämnas,
Ivar Conradson. Denne diktare väckte dock
för tjugu år sedan ett stort uppseende och
inhöstade starka lovord av såväl Gustaf
Ullman, Fredrik Vetterlund och Klara
Johansson som av Erik Hedén. Denne senare
kritiker anses ju icke ha tillhört de mer
lätt-duperade bokbedömarna. Detta hindrar icke,
att ännu i bandet ”Litteraturkritik II” i Erik
Hedéns ”Valda skrifter” ingår en stor analys
av Conradsons bok ”Hjärtats frid, den
blödande”, där det bland annat talas om
diktarens ”eldiga innerlighet”, ”andliga ro”,
”känslofyllda ton” (!) och försäkras, att den
behandlade samlingen betecknar ett stort
framsteg från Conradsons föregående verk:
”Den yppar ett medvetet trängande inåt, en
hetare lidelse i känsla och stil. Dess symbolik
är mer genomförd och symboliserar djärvare
själens begär ...”
Men låt oss lämna den olycklige
Conradson och hans lika olyckliga beundrare! I
stället kan det kanske på ett behagligt sätt
döda en sysslolös kvart i litteraturvännens
tillvaro, om vi meddela några icke alldeles
ohumoristiska utdrag ur vissa kända
författares nu ganska okända debutalster. Låt
oss bara från början inpränta, att detta icke
sker i elakt (eller uteslutande elakt) syfte;
de diktare som ifrågakomma ha senare skapat
sig en så erkänd ställning att detta nyfikna
plockande i deras första alster icke bör kunna
genera.
Pär Lagerkvists tusen
tankstreck.
Pär Lagerkvist var som bekant länge den
svenska litteraturkritikens strykpojke, och
professor Böök förklarade vid ett berömt
tillfälle, att han ansåg sig begripa böcker
ungefär lika bra som genomsnittsläsaren, att
böcker äro skrivna för denna
genomsnittsläsare, och att han just därför ansåg sig ha
rätt och anledning tala om, att han platt
ingenting begrep av Lagerkvists bok ”Det
eviga leendet”. Lagerkvists form var nu
verkligen så pass revolutionär, att man kan
förstå kritikens tvekan. Och tar man del av
diktarens allra första verk, förstår man rätt
väl, om kritiken icke ställt sig uteslutande
sympatisk. I ljuset av Lagerkvists senare verk
äro visserligen både ”Människor” (1912)
och ”Två sagor om livet” (1913) intressanta,
men ensamma torde de huvudsakligen
förbrylla läsaren. Vi meddela här ett par
utdrag, som säkerligen ha sin litteraturhistoriska
märklighet men som dessutom — och denna
synpunkt är för oss viktigare — förefalla
oss högst roande. Det heter på en sida i
”Människor” som följer (observera
inter-punktering och stavning!):
”Jift —!
Han såg långt och undrande på henne när
hon nämnde ordet–och kände hur han
frös–-
Sänkte sen blicken — och sade––
inte visste han av att han pratat om jift–
inte kom han alis ihåg–-
Och hur som helst — inte hade menats
något med det–
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
