Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagarna efter hundens död vandrade vi alla
omkring i huset och vågade icke tala
högt. Med jämna mellanrum kom bud från
Marusja, att madame Sallerins tillstånd
försämrades. Vi sutto just tysta och sorgsna vid
kaffet, då vi plötsligt från sjukrummet hörde
hennes djupa stämma ropa. Vi skyndade upp.
Madame Sallerin satt i sin säng, och Marusja
lyckades icke få henne nedtryckt i kuddarna.
Hennes magra arm svängde i luften i de
gamla ståtliga kurvorna, munnen hade
återfått sina fasta linjer, men i blicken glödde
en febrig eld, som ingen av oss kände igen.
Jag grep själv sakta tag i hennes arm för
att få henne att sjunka tillbaka i sängen, då
hon slog till mig med knuten näve i ansiktet.
Jag släppte genast taget. Och ingen av oss
kunde röra en lem, när vi hörde den djupa
stämman med ett tonfall av bottenlös
bitterhet ryta ut i rummet:
— Släpp mig, stackare, släpp mig! Jag
behöver icke era omsorger. Tror ni inte jag
genomskådar er? Här står ni och skrattar
åt mina vackra salongsmöbler! Ja, det är
sant — allt vad jag sagt har varit en lögn!
Jag har aldrig varit gift, jag har aldrig fått
resa, jag har aldrig fått känna mina
medmänniskors aktning. En pina var mitt liv,
besviken och bedragen blev jag tidigt. Ni ser,
i vilket rum jag dör — fattigare bor icke en
fattig bondkvinna. Jag har försökt leva nöjd
med detta liv och inbillat mig, att allt var
bra, när vintern, den förbannade vintern, tog
slut, och jag åter fick mitt hus fullt av unga,
glada och vackra människor. Det var ett
bedrägeri, säger jag er, det var lögn
alltsammans! Jag visste, att allt detta en dag
skulle avslöjas, men jag trodde jag skulle
hålla ut nöjd och glad, så länge jag hade
min hund. Ni, stackare, ingen av er håller
på mig, ni kommer alla att glömma mig lika
fort som alla andra unga människor som bott
här i mitt hus. Jag hade en vän — min
hund. Det fanns en varelse, som var mig
trogen, som stannade här under vintern, som
aldrig svek, som aldrig övergav mig. Och nu
är han död.
Hennes röst blev hes, och hon drog tungt
efter andan. Svetten flöt ned från ansiktet,
och hennes linne klibbade efter den magra
gestalten. Marusja smög sig närmare och
försökte lugna henne. Men hon vek tillbaka för
en mördande blick ur de grå ögonen:
— Släpp mig! Här står ni och ser mitt
elände. Skrattar ni inte åt min olycka? Har
någonsin en människa levat och dött
ynkligare? Jag känner, att det är slut nu. Vill
ni höra ett ord av mig, innan jag dör, vill
ni det, ni unga, vackra, bekymmerslösa
människor, som också skall dö en gång?
Jag grep brutalt om hennes handled, och
min norske vän lade sin väldiga arm om
den smala gestaltens liv för att tvinga henne
ned, innan en olycka skulle hända. Just som
vi fick bukt med henne och hon trycktes ned
mot kudden, hörde vi henne ropa ut i
rummet, medan hennes magra muskler spändes
som i kramp:
— Jag förbannar hela mitt liv! Jag
förbannar . . .
Så sjönk hon ned, vi behövde icke arbeta
längre.. Hon var redan död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
