Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Sven Stolpe: Madame Sallerin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
vacker dag tvingas att vakna och erkänna
realiteterna omkring sig? Och skulle hon då
icke svikta och falla?
Jag satt tyst under kvällen. Kaffet dracks
ute i trädgården, det var en tyst och sval
afton. Ute från slätten hördes ett enstaka
hundskall, någon gång ekade några stämmor
inne ifrån byn. Alla mina vänner hade gripits
av kvällstimmens andaktsmättade höghet, vi
sutto tysta och talade endast viskande.
Madame Sallerin själv satt stum och drömde.
Hennes skarpa blick såg ut över slätten, som
alltmera sjönk in i blå dimmor och till slut
försvann. Stora fladdermöss började singla
mellan trädstammarna. Allt var underbart
stilla. Men beklämd satt jag och såg i
halvmörkret mot madame Sallerins ärriga ansikte
med den djärva profilen och den slutna
munnen. När hon plötsligt började tala,
ryckte jag till. Hon vände sig om i stolen
och förde handen i en halvcirkel, liksom
inneslutande hela den rika, böljande slätten
i en välsignelse. Och vi hörde hennes stämma,
djup och fast men på något sätt trött och med
en svag aning av oro och melankoli:
— Vänner, vänner, hur underbart är icke
livet, hur underbart. . .
#
Katastrofen kom, i veckor hade jag känt
den närma sig. Jag skall fatta mig kort.
På höstsidan kom regnen. Ofta tvingades
vi att sitta inne bakom smattrande
fönsterluckor och spela poker med små vita bönor
som marker. Man hade ett visst besvär med
att aldrig låta madame Sallerin bli besegrad
— hon hade icke råd att betala några
spelskulder, det visste vi alla, men samtidigt var
hon mer än mån om sin ära och ville alltid
vara med i laget.
En kväll hände olyckan; madame Sallerins
lilla hund var försvunnen. Ingen av oss tog
förlusten så djupt, och jag skrattade själv
åt hennes patetiska deklamationer. Hunden
skulle säkert snart komma tillbaka, hon
skulle icke oroa sig i onödan. Madame
Sallerin gick suckande upp på sitt rum.
Morgonen därpå vaknade jag av röster
och buller. När jag i pyjamas sprang nedför
trappan, såg jag madame Sallerin i kretsen
av sina unga vänner. Hon stod i genomvåta
kläder och stödde sig mot väggen. Hennes
ansikte hade förlorat ali sin fasthet, och
hennes blick ali sin skärpa. Hela hennes
gestalt uttalade bara en sak — sorg, vrede
och sorg. Jag gick närmare och upptäckte,
att hon i sina armar höll den lilla hunden.
Han var död.
Madame Sallerin hade på natten gett sig
ut i regnet beväpnad med sin stora lykta.
I timmar hade hon gått omkring på vägarna
och i skogen och ropat efter sin hund. Det
hade regnat hela natten, men hon hade icke
brytt sig om att medföra något paraply eller
någon regnkappa. När hon äntligen fann sin
lilla hund i en rävsax, var hon redan
förstörd. Med den döda hunden hade hon
länge suttit stilla ute i skogen. Sent omsider
hade hon kommit hem. När huset vaknade,
satt hon orörlig i trappan med hunden i
armarna.
Vi lyckades föra henne upp till hennes
rum. Hon glömde alldeles att ingen skulle få
beträda salongsrummet, och Marusja fick
henne nedbäddad. Men vi förstod snart, att
en olycka stod för dörren. Man strövar icke
ostraffad kring i en regnande höstskog vid
sjuttiofem års ålder. Madame Sallerins fysik
var stark, men dessa påfrestningar voro för
svåra. Hon greps av en våldsam
lunginflammation, och när vi från staden hämtat
läkaren, kunde han genast ge klart besked —
det hela var hopplöst.
Jag kände hjärtat snöras samman av ångest
och medkänsla. Skulle hennes värld ramla
samman nu till slut i alla fall? De två
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
