Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 39 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Erik Blomberg: Gösta Sandels

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

måleriska detaljen i naturen. Det är något
på samma gång stort och diffust eller splittrat
över denna tids landskapssyner, ett slags
halvt immateriella, regnbågsfärgade
solvisioner, som upplösas och falla sönder.

Den sista fasen av denna dekorativa
expressionism får ytterligare en krydda av
stockholmskamraternas raffinerade dandyism:
kontinerrtala stadsmotiv, linjepose, giftigare
färg. I de sociala motiven kommer samtidigt
en fränare och illusionslösare ton: reflexen
från det slocknande världskrigets och den
sociala upplösningens år.

SJÄLVPORTRÄTT. OLJEMÅLNING AV GÖSTA SANDELS. 1914. Tillhör fru Elaine Sandels-Lagerkvist, Lidingö.

Då freden åter öppnar möjlighet att resa
söder ut, skyndar Sandels ännu en gång till
Spanien. På den lilla solglödande ön
Mallorca, mittemellan Barcelona och Alger,
tillbringar han, sommaren 1919, en månad av
intensivt och lyckligt skapande. Gatubilderna
från Palma de Mallorca ha en smulten
mognad och strålglans i färgen, en fasthet
och balans i kompositionen och teckningen,
som erinrar om de klassiska spanska
mästarna, framför allt Velazquez. Det är något
fulländat och slutgiltigt över dem. De
beteckna också slutet på Sandels konstnärsbana.
Han dog på hemfärden av tyfus — i
Alhambra den 24 augusti 1919.

Sandels död är symbolisk, inte bara för
hans eget öde, men för hela det
övergångsskede i svenskt måleri, som han tillhör. Han
är mättad av gammalt, han jäser av nytt.
Han representerar det subjektiva
konstnärsideal, som redan de stora
1800-talsindividua-listerna gått i bräschen för: att rastlöst söka
sig själv, kreera sig själv. En gestalt som
hans fantasi gärna sysslar med är Vandraren.
I sin egen konst är han ständigt på
vandring, han slår sig aldrig till ro med vunna
resultat, han spanar efter nya mål bortom
horisonten. Det ger hans verk dess
stimulerande charm och dess givna begränsning.
Han har aldrig samlat sig till några centrala,
uttömmande manifestationer, som lyfta sig
över hans övriga insats. Det är något av
skissens, improvisationens, anslagets
spontana flyktighet i allt han lämnar efter sig.
Men på samma gång blir allt han rör vid
äkta och dyrbart. Det finns inga glasbitar
bland ädelstenarna. Med sin pensel tänder
han den inre glans som gömmer sig i
tingen. Hans kärlek till färgen, det ädla
materialet, och till naturen, den
hemlighetsfulla materien, är den romantiske
livsdyrkarens, som i allt han ser anar en
uppenbarelse, en värld av visioner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>