Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Kjell Strömberg: En krönika från 1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kjell stromberg
EN KRÖNIKA FRÅN 1930
André Maurois: Le cercle de famille.
Grasset. Paris 1932. 15 fr.
När André Maurois ger ut en bok kan man
vara säker på att ingenting är överlämnat åt
slumpen. Jag tänker härvid mindre på den
imposanta yttre reklamapparat som satts i
gång långt innan resultatet ligger på
bok-lådsdisken med intervjuer, fotografiskt
hemreportage och katederexeges av författaren
själv inför ett utvalt auditorium. Men man
behöver varken sakna yrkesskicklighet eller
ett allvarligt uppsåt därför att man är en
författare på modet, trots det lilla skimmer
av löje som brukar följa med situationen.
Ingen kan vara mera medveten om arten och
omfånget av sin begåvning än Maurois själv.
Han vet till punkt och pricka vad han vill
och vad han kan. Han är en utomordentligt
känslig barometer för tidens växlande
andliga klimat, och han är en utsökt artist i detta
flyktiga material. Han är ingen stor konstnär,
om man därmed menar en fritt skapande
ande, men en makalös litterär
konsthantverkare, som vi ha att tacka för åtskillig
”vackrare vardagsvara”, ägnad att pryda upp
inte bara våra bokhyllor utan också våra iner
eller mindre skräpiga hjärnkontor.
Den historiska romanbiografiens mästare
har upprepade gånger själv förklarat sig
mera road av att göra riktiga romaner, det
vill säga biografier över fiktiva personer i
modern miljö. Det är ju en betydligt svårare
konst, ty vad som eventuellt fattas dessa
fiktiva personer av levande liv, kan läsaren
icke fylla ut med egna fantasibilder. Man
kart knappast säga att Maurois hittills löst
problemet, så uppställt, och om man ställer
upp det så, är skulden till stor del hans egen.
Han tröttnar nämligen icke att som sina höga
föredömen ånge Balzac och Dickens,
Turgenjev och Tolstoj, det vill säga spontana
livsskildrare utan behov av några teoretiska
förhandskonstruktioner för att få byggnaden att
stå för sig själv. André Maurois är en
skarpsinnig resonör och kylig iakttagare även
som romanförfattare, ja, han är det i
betydligt högre grad än sina verkliga mästare,
Stendhal och Flaubert. De ha visserligen med
heroiska ansträngningar lyckats blåsa liv i
några av sina figurer, men de äro framför
allt mästerliga tecknare av en bestämd miljö,
aktuell eller historisk, vilket i praktiken icke
gjort någon skillnad, vare sig beträffande
metod eller resultat. Liksom de historiska
gestalterna måste kompletteras med egna
fantasibilder, ja, rentav vädja till denna inre
klaviatur hos läsaren, så måste de diktade
figurerna kompletteras med intryck av
levande modeller. När de försvunnit,
återstår det skarpsinniga resonemanget och den
kyliga iakttagelsen, medan figurerna blekna
bort och bli till romantiska skuggor eller
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
